Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är det som äger blåbären?

LRF-kampanjen för ändring av lagen om allemansrätt har vunnit gehör, inte bara hos Centern.”Bärsnyltarna måste betala” var till exempel den typiska rubriken på en ledare i Expressen nyligen.

Annons

Allemansrätten är en enkel och bra sak. Att ifrågasätta den orsakar förvirring. För vilka är bärsnyltarna? Vem äger bären? Vem ska ha pengarna? I somliga skogar finns hundratals skiften, vissa bara meterbreda. Där finns också mångdubbelt mera bär än vad som någonsin plockas.

Alliansregeringen har tjänstvilligt tillsatt en snabbutredning om allemansrätten. Så som saken har framställts låter det kanske rimligt. Organiserade horder av turister och bärplockare sägs dra in i skogen och... ja vadå?

Observera här vad som redan påpekats: det finns redan hänsynsregler. Alla typer av åverkan på annans mark, inklusive olovlig eldning, trampande i odlingar, brytande av kvistar, nedskräpning är redan förbjudna i lagen.

Det finns redan etablerade former för att lösa konflikter kring dessa saker, utan lagändring.

Det bör rimligen krävas av markägare att de kan visa vilka skador som uppstår genom att andra använder marken. I annat fall blir avgiften en hyra, markägaren hyr ut marken enbart i kraft av själva ägandet. Då har man gått över en gräns. Det var knappast lagens mening, även om det nu är LRF:s mening.

Enligt LRF (och Centern) tjänar entreprenörerna pengar ”på andras mark”. Och det är ”inte okej”. Det är dunkla formuleringar. Men det är där skon klämmer. Pengar går markägarens näsa förbi. Men om han inte lider förluster handlar det ju om att av ren snikenhet vilja vara med och dela. På vad? Turisternas eventuella avgifter är troligen ersättning för arrangemang, administration, guidens tid och arbete. Nästa steg kan bli en LRF-kampanj för att kräva generell hyra av staten för allemansrätten. Sådant har antytts tidigare.

I samma anda bekämpar LRF naturvårdens inskränkningar i skogsbruket. Då gäller det omvända: ingen ska kunna hindra en markägare från att skövla sin egen skog. Just nu finns anledning att begrunda det rimliga även i detta.

Vad detta ytterst handlar om är nämligen att strategiskt stärka Ägandet. Men äganderätten, och andra typer av särintressen, är redan starka tillräckligt, det är samhällsintressena som nu måste hävdas.

Ägande är metafysik, men få vill minnas att det är så. Inte ens är det klart vad markägande verkligen omfattar och innebär. Vem äger fåglarna som flyr för maskinerna? Ägande tycks många gånger framkalla människors mest osympatiska sidor. En lagändring skulle medföra mer osäkerhet och missämja, fler vägbommar, skyltar och staket, och större juridisk förvirring än nu.

Sannerligen finns ingenting att vinna på inskränkningar i allemansrätten

SKYDDA SKOGEN

Viktor Säfve, ordförande

Thomas Tidholm

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons