Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför är det tillåtet för pappor att överge sina barn?

Jag finner det svårbegripligt att man i ett land som å ena sidan via föräldraförsäkringen aktivt försöker styra män till att ta sin jämlika del av föräldraansvaret, å andra sidan inte på något sätt ställer några krav på de här papporna, skriver "Världens bästa mamma".

Annons

Jag visste att vi inte var ensamma, mitt barn och jag. Det finns andra mammor och barn som är i samma situation. Men jag trodde att det fanns ett visst hopp för framtiden, att det var en generationsfråga. Att mitt barns femtiotalistpappa kunde inordnas i en grupp som sakta men säkert var på utdöende som ett resultat av ett samhällsarbete med syfte att skapa jämställdhet mellan föräldrarna. Så är det tyvärr inte. Jag får gång på gång bekräftat att de här papporna, de som struntar i sina barn till förmån för sina egna intressen och liv, de fortsätter att reproducera sig, i generation efter generation.

Vilka pappor pratar jag om? Jo, de pappor som tar sig rätten att avsäga sig allt föräldraansvar för att kunna försvinna ut ur sina barns liv. De som vid en separation flyttar så långt bort att ett dagligt umgänge med barnet inte är möjligt. De som skapar sig en livssituation där de inte kan/vill lägga upp ett schema där barnets umgänge med dem kan bli en trygg, återkommande och naturlig rutin. De som väljer att inte ha en regelbunden fysisk kontakt med sina barn ens via till exempel telefon. De som aldrig kommer på eller ens uppmärksammar skolavslutningar, utvecklingssamtal, luciafiranden, klassträffar, sjukhusbesök, fritidsaktiviteter, födelsedagar. De som aldrig nattar, väcker, skjutsar, hämtar, stöttar, tar emot, bryr sig, undrar, tröstar och frågar. De som går vidare med den egna existensen som enda fokus och som inte vill att deras barn ska ha någon självklar och naturlig plats i det livet.

Jag pratar om de pappor som struntar i sina barn därför att de hellre vill ägna sig åt sig själva och sina egna liv.

Jag finner det svårbegripligt att man i ett land som å ena sidan via föräldraförsäkringen aktivt försöker styra män till att ta sin jämlika del av föräldraansvaret, å andra sidan inte på något sätt ställer några krav på de här papporna. Hur kan vårt samhälle, som säger sig sträva efter jämlikhet, acceptera ett så totalt ansvarslöst beteende? Varför ställs inte dessa pappor till svars? Varför blir de inte tvungna att ha kontakt med en övervakare som håller koll på hur de sköter sin uppgift som fäder?

Varför måste inte dessa pappor betala dubbelt, tredubbelt eller till och med fyrdubbelt underhåll som straff för att de inte tar sitt föräldraansvar? Och varför tar vi det som fullständigt självklart att mammorna ska ta ensamt ansvar när dessa pappor har försvunnit? Varför finns det inte samhällsresurser som hjälper en ensam mamma att klara allt som annars är fördelat på två? Varför är det ingen som frågar sig vad som skulle hända om alla vi mammor som ensamma tar hundraprocentigt föräldraansvar för våra barn helt plötsligt gick till kommunkontoret och sa; nu vill inte vi heller ta hand om de här barnen, nu får ni göra det?

Och alla ni pappor som är pappor på riktigt, varför ifrågasätter inte ni dessa pappor? Eller alla män överhuvudtaget, oavsett om ni är pappor eller inte. Eller alla människor, både kvinnor och män, oavsett ålder, kön, relationer, oavsett allt. Varför undrar ni inte över den där trevliga killen på jobbet, bakom trummorna i bandet eller den nya mannen i en kvinnlig bekants liv? Varför undrar ni inte varför hans barn aldrig tar någon plats i hans liv? Varför han aldrig säger nej till något därför att han måste avsätta tid till att vara pappa?

Varför låter ni pappor som struntar i sina barn komma undan med det?

Varför diskuterar vi inte dessa pappor och deras beteende?

Och, alla ni som nu står beredda att till försvar skrika ut över världen att det minsann finns mammor som gör allt för att hindra pappor från att träffa sina barn. Att det inte är ens fel att två träter osv. Visst är det så, men de papporna har via lagen rätt att få hjälp till ett jämlikt föräldraskap. Den rätten har inte en mamma och ett barn när pappan valt att överge och försvinna. Och era argument förändrar fortfarande inte faktum: det är pappor och inte mammor som väljer att överge sina barn och vi lever i ett samhälle som låter dem göra det.

Världens bästa mamma

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons