Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför accepterar vi att samhället är så här?

Har nyss avslutat rond 47 känns det som i striden om att få hjälp med min sjuke son, jag förlorade igen. BUP bollar tillbaka bollen och säger att det är mitt ansvar som förälder att se till att han börjar äta mera.

Annons

Känslan av uppgivenhet och tomhet fyller mig igen, snart är jag helt handlingslös, snart fyller han 18 och då spelar det ingen roll hur mycket jag strider då kommer absolut ingen lyssna.

I två år har han varit sjuk med diagnosen anorexi, och jag har bett om hjälp i snart två år, det sätts in punkt insatser, vi skickas mellan olika enheter inom landstinget både i Gävle och här hemma, men ingen helhjärtat åtgärd görs utan lite konstgjord andning för att hålla oss över ytan känn det som.

Våren för 1,5 år sedan blev jag sjukskriven för att han var självmordsbenägen, jag satt hemma hela dagarna och vakade, passade, lyssnade vid badrumsdörrar, kollade om han andades när han sov.

Den våren var jag konstant rädd och frustrerad över att ingen hjälpte mig.

Jag känner sådan frustration, maktlöshet, ilska, sorg över att jag inget kan göra, han är ju inte lycklig, vad ska jag göra?

Mitt eget barn visar sådan trötthet på livet och på sig själv, och jag kan bara finnas där.

Jag bad om hjälp, men de kunde inget göra fick jag till svar för hans värden var inte så allvarliga än?!

Så är vårt samhälle uppbyggt att min sons organ måste lägga av eller han måste ha ett BMI som inte är accepterat enligt deras regler, man får inte hjälp när man som förälder ber om det.

I dag är det väl inte vikten som är hans största hot utan det är hans depression, som han ge honom men för livet om han inte får hjälp. Jag vill och har velat hela tiden att han får vård på en klinik och få behandling för ätstörningen och depressionen, men enligt BUP så måste de testa alla interna resurser först vilket betyder att han kommer att hinna bli 18, och jag har inget att säga till om.

Min fråga är varför finns det privata kliniker som är experter på detta och kan hjälpa min son, men det är omöjligt att via landstinget få den hjälpen? Ska jag som ensamstående förälder stå för de kostnaderna själv? Vad har vi då landstinget till?

Snälla kan någon hjälpa mig, innan det är försent.

Lejonmamman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons