Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är det som händer med facket?

Detta är ett brev från en fackligt aktiv LO-medlem som har allvarliga funderingar om var vi är på väg.

Vi har stora problem inom hela rörelsen och försämringen har pågått under en lång tid. Vi lägger ner fackliga sektioner, slår ihop avdelningar, branscher och även länsavdelningar.

Annons

Vi säger att vi inte har råd med ökande administrationen och hur kommer det sig att administrationen har ökat så enormt? Vi säger att medlemsantalet minskar och jag är inte förvånad, det är ganska naturligt när vi kommer längre och längre från våra medlemmar. Jag anser att vi är till för våra medlemmar och inte för allt annat arbete som läggs ut på avdelningar och sektioner. Det är inte konstigt att vi tappar medlemmar, de får inte den personliga kontakten och tycker därför att det räcker att bara vara med i a-kassan.

Inom LO-facken i kommunerna är vi på väg åt samma håll. Faran med allt detta är att vi är på väg mot nedrustning av hela fackföreningsrörelsen, det kanske är det som är meningen. Det är ju på gräsrotsnivå som det viktigaste arbetet ska ske och det är där vi skrotar verksamheten först.

Det som förvånar mig mest är ju att det sker nu då vi egentligen skulle slå på stort för att få i gång rörelsen igen. Vi måste få tillbaka kampviljan hos medlemmarna och det sker inte genom vår nedrustning. Vi hjälper till att underbygga egoismen ytterligare och ger därmed alliansen möjlighet till en ännu större framgång.

Alla säger att vi måste engagera eldsjälarna i arbete men som det känns har man snart brunnit klart. Det blir svårare och svårare att få människor att ställa upp, var och en ser bara till sina egna fördelar.

Det är också svårare att engagera till studier inom det fackliga området. Det verkar som folk tror att det vi har i dag får vi ha kvar för all framtid.

Jag ser en stor fara med allt detta, ett scenario där alla får förhandla för sig själva, ingen får strejka, när du är utsliten blir du sparkad, handikappade och äldre får inga jobb, arbetstiden är inte reglerad, semester enbart på arbetsgivarens villkor, sjukledig är lika med uppsägning. Detta och mycket annat kan vara en följd av denna nedrustning.

På en del håll i Sverige är det svårt att få komma ut i skolorna och informera om fackliga villkor. Det är ju där vi måste starta från grunden och tala om varför vi ska ha en levande fackföreningsrörelse.

Jag kan inte förstå varför de enskilda facken inte inser vikten av att vi har ett starkt LO, tillsammans är vi starka, men inte var och en ensam. Om vi kunde få alla att förstå detta så skulle vi vara oslagbara och kunde styra hela landet.

Jag har pratat med många om mina tankar och alla har tyckt lika, både ombudsmän, ordförande och "vanliga medlemmar". Därför är det dags att tänka om, det är aldrig för sent att börja.

Lena Woxberg

Ordförande LO-facken Ovanåker och medlem i Handels avdelning 26 Gävleborg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons