Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till dig som inte mist ett barn

/
  • Du kan inte förstå hur det är att dag efter dag, månad efter månad gå in genom kyrkogårdens grindar för att hälsa på sitt döda barn, skriver Marie-anne Thörnström.

Marie-anne Thörnström, mamma till Marcus 1982–2002, alltid älskad – aldrig glömd, skriver om den outsägliga sorgen att mista ett barn.

Annons

Jag ber dig tala inte om för mig att du förstår mig, hur det är att mista sitt barn.

För du kan inte förstå min sorg och min saknad.

Du kan inte förstå, hur hela min kropp skriker efter mitt barn.

Den kroppen som en gång burit och fött detta barn.

Du kan inte förstå hur det är att se och säga farväl till sitt döda barn.

Du kan inte heller förstå hur det är att gå på sitt eget barns begravning, och att välja en gravplats och en gravsten till sitt barn.

Du kan inte förstå hur det är att dag efter dag, månad efter månad gå in genom kyrkogårdens grindar för att hälsa på sitt döda barn.

Och det enda man kan göra är att göra fint och tända ljus vid graven.

Du kan inte förstå att man ibland knappt kan andas av saknad efter sitt barn.

Du kan inte förstå att aldrigheten, att aldrig mer få se sitt barn här i detta livet, gör så förbannat ont i både kropp och själ.

Du kan inte förstå att barnets syskon inte bara miste sitt syskon, utan också sina föräldrar.

Hur kan du säga till mig att livet måste gå vidare.

Tror du inte att jag kämpar varenda dag.

Att jag kämpar för att finnas kvar här i livet för de andra barnen.

Att jag går upp varje morgon.

Att jag lagar mat till de andra barnen.

Att jag verkligen försöker vara en mamma för de andra.

Att jag går ut med hundarna varje dag.

Att jag går till kyrkogården varje dag.

Hur kan du då tala om för mig att livet måste gå vidare.

Jag är ju kvar här i livet,

Jag har inte tagit livet av mig.

Jag är ju med i livet, men på ett annorlunda sätt.

Så säg inte till mig att livet måste gå vidare, bara för att du har ett bra liv.

Snälla säg inte till mig att jag måste glömma.

Varför måste jag glömma? Är det för att du ska må bättre.

Tror du att jag kan glömma ett barn som jag fött och levt med i 20 år.

Hade du kunnat det?

Eller säger du så för att du inte orkar med min sorg.

Tycker du inte att jag varit helt galen om jag plötsligt en dag bara glömt mitt döda barn.

Säg inte att jag måste glömma något så fint som min son, Någon som jag älskat så mycket, som har varit en stor del av mig själv.

Be mig aldrig att glömma mitt barn.

Om du inte klarar av och inte vet vad du ska säga, säg ingenting då.

Det räcker med en kram, ett leende eller en klapp på axeln.

Jag är inte farlig och jag smittar inte. Jag har mist mitt älskade barn.

Så försök inte att förstå, för det kan du aldrig.

Marie-anne Thörnström

mamma till Marcus 82-02

alltid älskad – aldrig glömd

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons