Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolpersonal måste lära sig möta eleverna

Nu är hög tid att skolan prioriterar dessa elever, som löper stor risk att bli kroniskt sjuka och i vuxen ålder bli inlåsta på kliniker och fängelser.

Annons

Vuxna har ofta synpunkter på skolans fostringsmetoder. Men det verkar som om många går förbi själva kärnfrågan som handlar om vad som är roten till barns utagerande eller osynlighet.

De känslomässigt intelligenta pedagogerna ser att det handlar om vår egen rädsla att bemöta känslosamma yttringar, vare sig de består av misshandel, brutalt språkbruk eller uppgivenhet och inåtvändhet.

Varje enskild rektor måste nu inse vikten av att personalen får kompetensutveckling i EQ, känslomässig intelligens, så att de vågar möta dessa elever där de är och tillsammans med dem varsamt glänta på deras ryggsäckar, som empatiska medmänniskor.

Den personalen blir livsviktiga vittnen som bildar uppfångande nät så att eleverna inte faller ner i glömskans mörker för att senare dyka upp som psykiskt störda, missbrukare eller kriminella.

Det är inte bara mobbarna som kan torpedera skolans kryssande farkost. De mobbade, de tysta och avstängda, kan vara vandrande minor med en förödande sprängkraft.

De snabba lösningarnas vänner som förespråkar bestraffningar är ute i ogjort väder. Det är som att sätta plåster på huvudvärk och inte förstå varför huvudet fortsätter värka. Så länge man inte angriper orsaken till problemen finns de kvar.

Ibland ser det ut som om de flesta inblandade frälsare anser att den ofta långa läkningsprocessen äter upp all deras tid. På elevvårdskonferenser vägs tunga åsikter på guldvåg medan eleverna väger lätt. Tiden går.

De flesta hjälpsamma handlingar begås med gott uppsåt, men med en omedvetenhet som kan få motsatt effekt. Man pekar på lagstadgade mobbningsplaner eller ser till att vetenskapligt beprövade metoder testas. Under tiden bär våra barn sina lidanden ensamma och obekräftade. Bakom mänskliga kamouflage, både vuxnas och barns, finns det lilla sårade barnet som inte riktigt släpps fram.

Det är bevisat att gråt över smärta, sorg och ängslan inte bara innebär att tårar rinner. Samtidigt avsöndras stresshormoner som åstadkommer avspänning i organismen. Med kännedom om kroppsspråkets kommunikation är det intressant att betrakta spända och stela människor, som i de flesta fall varslar om en pågående kamp inombords.

Nu är hög tid att skolan prioriterar dessa elever, som löper stor risk att bli kroniskt sjuka och i vuxen ålder bli inlåsta på kliniker och fängelser.

En del skolor i landet har schemalagd livskunskap. Dessa skolor går före med djungelkniv och banar väg för andra. Så länge man slipper betyg i detta ämne kommer det att vara det andningshål och den frizon för reflektion varje elev och skolpersonal så väl behöver idag.

Det är bara de skolor som erkänner problemen och ber om hjälp som kan få hjälp. Förhalning av åtgärder ger budskap om att eleverna inte är så viktiga. De skolor som inte agerar i dessa frågor framstår som eleganta Rolls Royce med mopedmotorer och väl dolda rostangrepp.

Västerås Pedagogiska Idéforum

Anders Caringer

Lena Schilström

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons