Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolan missgynnar elever utan rätt begåvningsprofil

Redan för drygt 50 år sedan förutsade den på den tiden mycket kände professorn i tyska Erik Wellander (EW) i en artikel i Svenska Dagbladet (5/10 1960) de svårigheter och kunskapsbrister som den svenska skolan skulle komma att få känning av med det skolpolitiska förslag som då lades fram och som bildade grunden för det nuvarande högstadiet.

Annons

Av en ren slump hörde jag talas om denna artikel och ur arkivens gömmor plockades den fram. Den känns fortfarande aktuell med tanke på den skoldebatt som återigen tagit fart.

EW redogör med stor klarsyn för de följder den sammanhållna klassen skulle få för generationer framåt. Han polemiserar starkt mot de krav som ställs (och fortfarande ställs) på alla lärare, nämligen den så kallade individualiseringen inom klassens ram. Spännvidden i kapacitet mellan elever i en klass med 25–30 elever är så stor, säger han, att individualisering ”är knappast möjlig ens för ett pedagogiskt geni i sina bästa år”.

Och så här långt senare är det svårt att bara avfärda hans profetia som struntprat och besserwissermentalitet. Sverige borde kunna uppvisa bättre resultat i internationella mätningar.

I en artikel i DN den 9/10 2002 skriver professor Martin Ingvar att för honom som hjärnforskare skär det sig rejält om man försöker para ihop det system som hjärnan utvecklas enligt med det svenska skolsystemet. Och Hugo Lagercrantz, professor vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, är av samma åsikt. Han skriver: ”Den gemensamma skolgången – en skola för alla – är ett misslyckat socialt ingenjörsverk, som strider mot all den kunskap vi idag har i utvecklingspsykologi. Pedagogiken måste anpassas till barnens utvecklingsnivå.” (DN 18/6 2006).

Och just detta framhåller EW i sin artikel. Han anser att en förnuftig uppdelning av ”lärjungematerialet” är problemets kärna annars blir följden att ”vi under något halvsekel framåt ha att räkna med en rad årskullar som i skolan icke fått den grund som de med en mera förutseende och mindre fördomsfull skolpolitik kunnat få”.

Den svenska skolan har gynnat och gynnar alltjämt de elever som har den ”rätta” begåvningsprofilen, den akademisk-teoretiska, och missgynnar elever med andra precis lika värdefulla begåvningar, till exempel praktisk begåvning, estetisk begåvning etcetera. Det borde vara självklart att man inte kan ställa krav som för många elever praktiskt taget är omöjliga att uppfylla på grund av att dessa inte till punkt och pricka passar in i ett för dem omöjligt system. Där måste en ändring komma till stånd.

Dessutom måste särskilt högstadiet införa en fastare struktur med ständiga uppföljningar. Diverse sidoaktiviteter, om än viktiga i sig, måste väljas bort. Fokus måste läggas på det som är allra viktigast och alla måste inse att all inlärning kräver ordning och reda och studiero.

Björn Cobdal

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons