Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reklam – diktatur i kapitalismens namn

Under den gångna helgen njöt jag av ett nytt avsnitt av Kommissarie Lewis men reklamavbrotten får mig nästan att bli vansinnig men också nyfiken.

Annons

Jag tog helt enkelt fram mobiltelefonens tidtagarur för att genomföra lite procenträkning. Vad kom jag då fram till under mitt lilla matteexperiment? Jo! Reklam plus all onödig programinfo tog cirka sju minuter och 30 sekunder och på en timme pratar vi förmodligen 15 minuter. Dagens mattelektion lyder sålunda: Hur många procent av tiden åtgår till tv-reklam? Under Lewis-programmet pratar vi om ungefär 25 procent.

Det är bara att konstatera att tv-reklam är ett symptom på ett slags ekonomisk diktatur för ingen vill ha skiten men vi tvingas ha reklam på grund av några få människors profithunger för ingen inbillar sig väl att det går pengar till bra tv? Om vi exkluderar reklamtid, meningslös och enahanda, ständigt upprepad programinformation och gamla repriser (usla amerikanska komedier inköpta för en spottstyver skulle jag tro) så vad återstår? Matlagningsprogram, rika som letar hus och visar sina hem medan fattiga tjockisar blir uppläxade av anorektiska och plastikopererade "experter" och rekommenderade mat de inte har råd med.

Jag är medveten om att jag spetsat till det men lite sanning finns det väl i det jag skriver? Låt oss åtminstone inse sanningen om reklam och bra tv. Som så mycket annat är vi vanliga människor bara mjölkkossor och inget annat.

Marita Berggren, Rengsjö

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons