Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regler styr jordbruksköp

Svar till Samuel Bergström (10/7).

Det är naturligtvis tråkigt att familjen Bergström inte fick förvärva sin drömfastighet, det har jag full förståelse för. Däremot har jag svårt att förstå Bergströms resonemang kring hans krav på ändrade regler för förvärv av lantbruksfastigheter. Den främsta anledningen till det är att resonemanget i insändaren bygger på relativt grova generaliseringar, men också att det redan i dag finns regler när det gäller förvärv av lantbruk.

Annons

Nyligen förvärvade jag och min familj en liten lantbruksfastighet strax utanför Färila, och trots att jag vandrat omkring på den aktuella fastighetens mark under hela min uppväxt samt att min egen släkt har ägt grannfastigheten sedan tidigt 1900-tal och gör så fortfarande, så var jag tvungen att mot statlig avgift söka förvärvstillstånd hos länsstyrelsen i Gävleborg. Ett tillstånd som man får först efter prövning hos den aktuella myndigheten, och det hör då till saken att de har rätt att neka förvärv av lantbruksfastigheter! Anledningen till att just jag var tvungen att söka ett sådant här tillstånd är att jag de senaste fyra åren har varit mantalsskriven i en kommun öster om Stockholm. Ska man lyssna på Samuel Bergström är jag och min familj sådana där stadsbor som kommer och köper lantbruk och tvingar ut ortsbefolkningen till obygden.

Fast någon stadsbo känner jag mig inte som när jag med bred dialekt drar på mig gummistövlarna och greppar röjsågen för att med iver ge mig på den sly som så gärna etablerar sig på gamla myrängar.

Att dra en parallell mellan permanent boende och öppna landskap är alltså nästan oförskämt av Bergström, för jag känner flera fast boende tillika ägare av lantbruksfastigheter som inte engagerar sig särskilt mycket i landskapsvården.

Resonemanget om att fastigheterna per definition skulle bli stående tomma i elva månader om året förstår jag inte alls. Detta då arbetslivet i mångt och mycket, och framför allt då i storstäderna tenderar att bli allt mer fritt, vilket kan möjliggöra arbete på distans.

Jag kan bara tala för mig själv och min familj. Vi vuxna har båda möjlighet att under vissa perioder sköta våra arbeten och våra åtaganden i storstaden från Färila socken – vilket naturligtvis gynnar glesbygden och dess näringsliv då vi handlar det vi behöver lokalt i Färila och i Ljusdal.

För att inte nämna den gratisreklam som bygden och landskapet får då vi deltidsåtervändare berättar för kolleger, vänner och bekanta om vårt älskade Hälsingland och dess fördelar.

Nej, Samuel Bergström, med all respekt, men jag tror inte på ditt recept när det gäller att skapa en levande landsbygd. Att portförbjuda oss som formellt är utomsocknes från att bli ägare till små lantbruksfastigheter låter som en rent kontraproduktiv åtgärd!

Fredrik Röjd med familj

Färila och Saltsjö-Boo

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons