Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätten att färdas i 800 kilo

Gator och vägar får användas av alla som kör bil. Man upplever den som norm för att färdas på vägarna.

Annons

Det är därför vi kör som vi gör. Den som färdas på cykel måste förstå att bilisten uppfattar det så.

Om det är halt, slaskigt och spårigt bör cyklisten därför hålla sig undan. Bilisten trycker på bakifrån för att markera. I huvudet på cyklisten far tankarna på risken att falla omkull och få huvudet krossat: måtte jag hinna till nästa tvärgata så jag kan vika av.

Helvetes stress för den i praktiken rättslöse. Nästa gång tar jag bilen.

Häromdagen cyklade jag på en av stadens huvudgator. Bilar stod parkerade efter kanten och tvingade mig hålla undan för möjliga plötsligt öppnade bildörrar. En bilist försökte ta sig förbi, men en refug mitt på gatan hindrade honom att köra om. Men sedan vräker han sig förbi, tätt intill, förutsättande att jag kan köra spikrakt som ett fyrhjuligt fordon. Jag blir så rädd att jag slår näven i bilplåten.

Han där i bilen sitter så säkert inne i sitt 800 kilo tunga skal som lätt mosar irriterande cyklister. Bilisten stannar och vevar ner rutan. Håll dig på din sida, säger han (en kvinna hade nog inte betett sig så där). Jag skriker: Du är livsfarlig!

Senare ångrar jag mig. Bakom ratten hade jag själv mycket väl kunnat bli lika irriterad. Trafikmiljön är utformad för bilarna. Bilister ska fram. Kanske för att de har så dyra maskiner.

Ännu har vi inte fått nog av den frihet bilen ger trots att den håller på att förstöra vårt livsrum. Att ställa om till cykelsamhället är en väg mot uthållighet. Det första steget är att ge den harmlösa tekniskt geniala cykeln företräde i uppbyggandet av en ny trafikkultur.

Bilist mot sin vilja

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons