Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rasism i vardagsrummet

Jag känner en rasist, han bor i vardagsrummet.

Annons

Han har hämtat på dagis och bytt min blöja. Han har jobbat åtta till fem på samma arbetsplats sedan sexton års ålder. I dag är han femtio plus. Han har rest runt i världen och äger en fin bil som han putsar på ibland. Han är gift, han har en dotter. Tillsammans äter vi middag flera gånger i veckan. Han hejar på Sverigedemokraterna som en annan hejar i sport. Ögonen vidgar sig och glänser när Jimmie visar sig i rutan. Jag vet, för att jag har med fasa sett på när vardagsrasismen tagit plats i vårt vardagsrum.

Hans frustration som utvecklats till hat. Hatet som spridit sig och i dag har tagit över hela honom. Jag känner inte igen min egen pappa längre. Trots att vi bor under samma tak och delar samma internet så skiljer sig vår verklighetsuppfattning totalt.

Hatet har delat oss i två läger. Jag vet inte om du märkt det? Jag vet inte om du har märkt blickarna du kastar på utlänningarna och att du är fördomsfull och trångsynt. Jag tror inte att du märker det, vilket gör dig till den värsta sortens rasist. Han som vägrar erkänna för sig själv att han är det.

Efter alla diskussioner som alltför ofta brusar upp till storbråk så ger jag upp. Jag kommer aldrig mer att försvara dig pappa. Så som jag gjorde förut. I surrender. Du är rasist. För att du ser att Sverige är i fara och för att du tror att det är muslimernas fel. Det är inte muslimernas fel att Sverige är i fara. Det är hatets fel. Hatet som finns inom dig, pappa.

A

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons