Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rådjur största värddjuret för fästingar

I början av månaden publicerade vi en artikel om fästingar. Där kritiserades "fästingexperten Thomas Jaensons förslag om att skjuta två tredjedelar av rådjursstammen för att minska spridningen av fästingburna sjukdomar. Enligt professor Jaenson bygger kritiken på missuppfattningar och bristande kunskaper.

Annons

Han har begärt att få bemöta kritiken så här:

Jag har medvetet undvikit att specificera till vilken nivå rådjursstammen behöver reduceras på grund av fästingrisken.

Tidningsrubriker i kvällspressen har angett att 200 000 rådjur eller 2/3 av stammen måste bort! Men faktum är att vi inte ännu säkert vet vilken minskning av rådjurspopulationen som behövs för att uppnå önskad kontrolleffekt på fästingpopulationen. Hänsyn måste tas till lokala och regionala förekomster av andra hjortdjur samt andra potentiella värddjur för de vuxna fästingarna.

Hänsyn bör även tas till det faktum att risken för fästingburen infektion hos människor är högre i tätbefolkade områden med hjortdjur än i glesbygd med samma täthet av hjortdjur. En anpassning bör också ske till predatorernas behov av bytesdjur. Genom Svenska Jägareförbundets egna noggranna beräkningar vet vi att jägare i Sverige under perioden 1983–2009 genom jakt avlivade mellan 100 000 och 380 000 rådjur varje år!

Fästingproblemen i Sverige har ökat kraftigt under de senaste 15–20 åren. Lars-Åke Janzon menar att detta är något vi måste lära oss leva med. Den synen på allvarliga, potentiellt invalidiserande och dödliga infektioner kan jag inte hålla med om. För att kraftigt minska på dessa "problem" bör vi sannolikt sträva efter att få ner rådjursstammen till nivån den hade före 1983, då den var under 200 000 rådjur. Minskningen bör företrädesvis ske i södra Sverige. Både räv och lo utför redan ur smittskyddssynpunkt mycket viktiga funktioner genom att de dödar många fästingbärande rådjur.

Betydligt fler djurarter än det 60-tal som Lars-Åke Janzon uppger är värddjur för vår vanliga fästing (se min artikel publicerad i Journal of Medical Entomology 1994). Men det viktigaste är att förstå att en fästinghona behöver suga sitt stora blodmål från ett relativt stort djur, som dessutom har fästinghannar i pälsen. Detta krävs för att de vuxna fästingarna ska kunna reproducera sig och bilda en stadigvarande fästingpopulation i området. Rådjuret är optimalt i dessa avseenden. Det är talrikt, vistas oftast i miljöer där även fästingen förekommer och det har dessutom en mycket god spridningsförmåga. Det kan alltså sprida fästingar över stora avstånd.

Därför är det just rådjursstammen, och i mindre omfattning dovhjortarna och hararna, som är viktigast att begränsa, speciellt i områden där många människor riskerar att infekteras.

Thomas Jaenson, Professor i biologi, särskilt medicinsk entomologi Institutionen för organismbiologi

Uppsala universitet

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons