Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plötsligt blev det skarpt läge

/

Med ganska svår blodbrist kom jag in till vårt sjukhus och fick två påsar blod, skriver Ragnar Sundberg, som plötsligt insåg vikten av att lämna blod.

Annons

I 15 år var jag tävlingsledare för Blodomloppet i Hudiksvall – från 1999 och framåt. Jag fick uppleva hur arrangemanget växte från något hundratal deltagare till i år runt 5000. Varje år har jag varit med och satt upp banderoller med den manande texten Ge Blod – Ge Liv och hundratals gånger har jag upprepat den frasen i mikrofonen på Glysisvallen under arrangemangen. Erkännas ska att det lätt blir något mekaniskt och slentrianmässigt över de käcka tillropen.

Nu har frasen plötsligt fått ett verkligt innehåll för mig. Med ganska svår blodbrist kom jag in till vårt sjukhus och fick två påsar blod. Det var en märklig upplevelse att känna att det somnambula tillstånd jag levt i under flera veckor efter några timmar vek undan. Både hjärnan och kroppen fick nytt liv hos 80-åringen.

Jag är djupt tacksam mot de för mig okända givare som tagit sig tid och gjort sig omaket att gå upp till vår Blodcentral, legat på britsen där någon timme och lämnat några deciliter blod, för att jag ska må bättre.

Jag vet att det kan bli så att jag behöver samma hjälp igen.

Jag är också djupt imponerad av och tacksam mot den fantastiska sjukvårdspersonal jag mött under dessa dagar, på hälsocentralen, på sjukhusakuten och på hjärtintensiven, där jag av speciella skäl kom att hamna.

Jag hoppas att många fortsätter att sluta upp kring den viktiga blodgivningen. Försök hitta tid! Nu vet jag att det är sant vad jag sagt många gånger: Att ge Blod är att Ge Liv!

Ragnar Sundberg

f.d. tävlingsledare Blodomloppet i Hudiksvall

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons