Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På hemmafronten inget nytt?

Som av ett trollslag så stod jag där igen, huset där mormor och morfar bodde till höger, den förmodade fabriken vid Ljusnans strand till vänster.

Annons

På fronten inget nytt trodde jag, men sulfitdoften lyste med sin frånvaro. Ännu värre, fanns det ingen fabrik kvar, inget syratorn, inga timmerbröten som flöt omkring på Ljusnan i väntan på att flisas, ingen butik.

I mörkret är det något som händer. Jag sitter på den plats där jag ofta satt med morfar, och det känns som evigheter sedan. Skymningen faller och icke-fabriken syns för mig som ett disigt skimmer. Småhusområdets fönster lyser som lanternor framför fantasifabriken. Det glimmar av aktivitet! Jag studerar fenomenet en stund och bestämmer mig sedan för att gå nedför den branta källarbacken och glutta lite grand.

En sak i sänder, säger någon till mej, jag har blivit inbjuden på en kaffe. En sak i sänder blev det då fabriken lades ner, och det var några riktigt knala år. Men, avbryter jag, vad menar du med det, är det inte knalt nu?

Jag ser mej om i köket och ser en ung familj från Stockholm. Tjejen fortsätter, jamen det här är himlen på jorden, när vi köpte det här huset visste vi nog inte mer än att det var så sagolikt billigt, och faktiskt en tiondel av priset i Huddinge där vi hade ett hus som vi sålde för sex millar och det här huset gick på sexhundratusen!

Men här finns ju ingenting, säger jag, medveten om att jag är på väg in i en slags förståelse, men vad vet jag inte riktigt än.

– Precis vad vi sa, men vi hade så fel! Alltså kolla; vi driver e-shop och har kunder över hela världen, när våra kompisar hörde vår story, så flyttade många med oss, och nu är vi femtio personer som bor här.

Kollektiv?

Aldrig i livet, säger de. Inte alls så. Vi gillade det här livet, pengar finns och e-shopen går mycket bra. Vi kom långsamt till insikten att det spelar ingen roll var vi bor. Det var som en uppenbarelse och befrielse.

Vadå?

– Att tjäna kulorna där affärerna är som bäst, och bo där det är bäst.

Förbryllad stirrar jag ut genom fönstret och känner mig lite lurad. Ska det här inte bara dö, allt har sin succession och Vansäter har haft sina dagar och meningen var att den skulle återgå till naturen. Jag stammar, men när jag var grabb så fanns det en fabrik här och däruppe, – jag pekade på morfar och mormors hus – satt jag och morfar och såg ner på fabriken. Det luktade . . .

Paret såg på mig och sa medlidsamt, ja, ja, jätteintressant, men vi har en order på G så kanske att du kan komma tillbaks senare och berätta om din morfar.

Jag reste på mig och tackade för kaffet, stängde dörren, gick sedan den uppför den branta Källarbacken, satte mej i min bil och i mörkret hem undrade om det verkligen kunde vara sant?

Mats

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons