Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Övergrepp blir ett livslångt lidande

Jag vill inte gå på dans, kan inte vara i stora trånga folksamlingar eller vara med på bad, gympa, bastu, eller andra sportaktiviteter i grupp där jag inte kan vara privat. Detta har hämmat mitt liv på ett sätt som jag inte önskar någon annan.

Annons

Så länge som vuxna människor tillåter övergrepp på kvinnor och barn kommer vi inte att få någon ändring i samhället. Vi vuxna måste reagera och lära våra barn och andras barn att respektera andra människor oavsett kön, hudfärg, utseende, sexuell läggning, med mera.

Värdegrunden i det svenska samhället har ännu inte kommit så långt som vissa tycks tro, utan ibland verkar den ligga ganska nära det samhälle där hedersmord används som förtryckningsmedel på det kvinnliga könet, fast svenskarna inte tycks anse det!

En orsak till att arbetet för människors lika värde och jämlikhet mellan könen bromsats är kyrkans konservativa inställning. Det är inte förvånande, kyrkan har ju motverkat utveckling i flera hundra år.

Jag blir så trött på att höra män uttala sig att de förstår att kvinnan som blivit våldtagen mår dåligt! Män förstår inte ett dugg av hur det är att bli våldtagen eller sexuellt ofredad och det gör inte många kvinnor heller, tyvärr!

Jag tror att de måste uppleva det själva för att förstå, men vi ska inte ha fler drabbade. Jag önskar att människor kunde ta till sig av erfarenheterna av de som upplevt hemskheterna och tala med sina barn om det. Familjer med söner har ett jättestort ansvar att uppfostra dem till rakryggade unga män.

Att bli ofredad är ett livslångt lidande. Jag blev sexuellt ofredad under en termin på min skola av fyra till sex pojkar och jag hotades med repressalier om jag talade om för någon vad som skedde. Jag försökte härda ut men till sist brast det när jag inte vågade gå till skolan.

Mina föräldrar tog tag i saken på en gång och pratade med skolan och pojkarnas familjer. Ingen misstrodde mina uppgifter och jag kunde återgå till skolan med lite extra skydd från lärarna.

Trots att det är 40 år sen har jag fortfarande men av det som hände. Jag kan inte gå till en massör, har svårt med närkontakt med andra människor, ingen får röra mig utan att jag är beredd på det, inte ens min man, och jag har alltid tillåtna försvarsprodukter med mig i fickan.

Jag vill inte gå på dans, kan inte vara i stora trånga folksamlingar eller vara med på bad, gympa, bastu, eller andra sportaktiviteter i grupp där jag inte kan vara privat. Detta har hämmat mitt liv på ett sätt som jag inte önskar någon annan.

Min hjärna har försökt förtränga det som hände men min kropp glömmer det aldrig.

Karin

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons