Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medkänsla kan väl inte vara dåligt för ett samhälle?

Det finns människor som förfasas över bilderna på Alan Kurdi, skriver Ann-Cathrin Larsson, som inte förstår hur det är möjligt.

Annons

Förfasas över bilderna som delas på sociala medier. Inte för att Alan Kurdi var ett barn på flykt som dött i följderna av ett krig och att han och hans döda kropp är ett symptom på en värld som på många sätt är sjuk, nej inte därför.

De förfasas i stället över att bilderna ens överhuvudtaget cirkulerar och över den våg av empati som sköljer över alla människor som fortfarande har en slags koppling mellan hjärna och hjärta. De förfasas över medkänslan eftersom de tror att medkänsla för människor ”där borta” kommer minska medkänslan för människor här. Som om vi går runt med ett visst kapital medkänsla som inte får slösas bort i onödan? För att då tar den slut? Jag har läst någonstans att det är precis tvärtom.

I stället vill de använda bilden på Alan Kurdi till att främja idén om att ”där ser ni, om de här människorna blir hjälpta på plats så behöver de inte fly över Medelhavet”. Jag tänker, att tänker de överhuvudtaget på att grannlandet Libanon med sina 4,5 miljoner invånare redan tagit emot drygt 1,2 miljoner flyktingar och att människorna från Syrien ju inte så gärna kan fly till grannlandet Irak?

Och att vågor av människor redan strömmar in i grannlandet Jordanien och Turkiet? Och att det just nu i Israel byggs ett stängsel för att göra det svårt för flyktingar att komma in i det landet? För att det landet är för litet för att ta emot emigranter, säger Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Tänker de på det?

För visst vet väl de som tycker att vi i stället ska hjälpa på plats (istället?), att terrorgruppen IS har belägrat stora delar av Syrien och att sjukhus och andra vårdinrättningar där utsätts för våld och terror? Sen inte sagt att resurser och pengar inte behövs till Syrien, självklart, massor! Men visst går det att förstå varför människor flyr över Medelhavet till nästa säkra land? Om man tar fram en karta och tittar menar jag?

Eller om man bara använder en promille föreställningsförmåga och tänker sig in känslan av att leva i ett så kallat terrorvälde, hur det eventuellt måste kännas?

Jag menar att det är går att föreställa sig det lite grann.

Och när man föreställt sig det färdigt, hur är det då ens möjligt att motstrida sig att människor som flyr från krig kommer till Europa, till Sverige, till din stad?

Att bilden på Alan Kurdi får människor att känna vanmakt, sorg och en vilja att hjälpa till, kan det på något sätt någonsin vara dåligt för ett samhälle? För människorna som bor i det samhället?

Hur då i sådana fall? Jag är övertygad om motsatsen.

Ann-Cathrin Larsson

integrationssekreterare Hudiksvall

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons