Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mamma och jag...

En dag i maj började jag skolan i Sverige, en skola för speciella barn som jag.

Annons

I mitt hemland har barn med handikapp ingen framtid, men vi hade hört att i Sverige där har alla barn ett värde, även om man är handikappad.

Jag var väldigt busig när jag började skolan, men mina fröknar hjälpte mig att passa in i klassen med mina nya kamrater. Det var besvärligt i början för vi kunde inte varandras språk, men vi tecknade med våra händer och tittade på bilder och då gick det mycket bättre.

I början när jag skulle gå ut på rast då sprang jag raka vägen till matsalen för där var snälla tanter som bjöd på mat.

Jag lärde mig snabbt nya saker, jag kunde namnen på mina klasskamrater. När jag kom först på morgonen då väntade jag vid fönstret för att se när mina kamrater kom. Jag älskade gymnastik, för då fick jag hoppa, klättra, balansera och göra en massa andra roliga saker. Ibland gick vi på små stigar i skogen, blåbär tyckte jag mycket om. En dag på hemkunskapen bakade vi en god chokladrulltårta. Det blev min favorit, jag bakade pepparkakor också.

I början var jag rädd när jag skulle bada i badhuset, men efter några gånger gick det mycket bättre. Sjunga, dansa och spela olika instrument, det var också roligt. Men sitta still i bänken och jobba, det var lite svårt för jag hade så mycket spring i mina ben.

Men rida, det var jag en hejare på, fröknarna sa att jag var en riktig liten ryttare, efteråt fick hästen hårt bröd av mig. När jag satt och ritade och målade, då nynnade jag, för då mådde jag bra.

En dag var det kallt och något konstigt vitt på marken och man halkade på det vita. Det var snö sa mina kamrater. Vi åkte pulka och sen när det kom mer snö, då skulle jag få lära mig åka skidor. Men jag fick inte lära mig att åka skidor för en natt när mamma och jag låg och sov bultade det på dörren och vi var tvungna att kliva upp och följa med.

Jag fick inte säga hej till mina kamrater och fröknar. Vi var bara tvungna att kliva in i polisens bil och åka med. Vem bestämmer vilka som får stanna och vilka som ska utvisas? Mamma och jag var så nöjda och glada med min nya skola, anpassad för barn med handikapp.

Nu väntar mig ett liv jag inte vet något om. Har jag någon framtid i mitt hemland i Afrika? Nej, det var därför som min mamma flydde med mig till Sverige. Hon lämnade mina två syskon hos mormor för min skull och min tänkta trygga framtid.

Charmtrollet genom assistenten

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons