Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigsbrott och samvete

I år har vi fått följa två rättsprocesser med kopplingar till tidigare brott mot mänskligheten.

Annons

Bland dessa finns bosnienserben Radovan Karadzic och 90-årige John Demjanjuk, som tros vara den fruktade lägervakten ”Ivan den förskräcklige” i förintelselägren Treblinka och Sobibor. Karadzic står inför krigsförbrytartribunalen i Haag för folkmord och brott mot mänskligheten. Demjanjuk åtalas i Tyskland för medhjälp till mord på 27 900 människor i Sobibor.

Båda målen väcker principiella frågeställningar. Kan Karadzic hållas ansvarig för händelser som skedde på platser där han själv inte var närvarande, utan bara uppmanade till brottsliga handlingar? Kan Demjanjuk anses skyldig till övergrepp där han själv var krigsfånge och under fienders överinseende?

Och vilken roll spelar tidsaspekten; kan de dömas för brott som – i synnerhet i Demjanjuks fall – ägde rum för så länge sedan? Vårt samvete säger att dessa frågor måste besvaras jakande.

Som alltid är det åklagarens uppgift att bevisa skuldfrågan, men människans grundläggande rättskänsla säger oss att brott alltid ska följas av en rättvis dom och ett rättmätigt straff. Om brottet är tillräckligt allvarligt måste detta gälla oavsett hur lång tid som förflutit sedan brottet begicks. Denna inställning delas också av de flesta bedömare, och leder vidare till större frågor om moralens yttersta grund.

Det saknas visserligen konsensus kring de kommande domsluten, men principen att människans handlingar måste få en rättfärdig dom ligger så djupt i oss att till och med brottslingens död känns som en alltför smidig utväg. När Karadzic medbrottsling Slobodan Milosevic avled innan dom kunde avkunnas beklagade mer än en att han lyckats undkomma rättvisan. Men de riktade samtidigt ett hopp om en högre rätt som övergår den jordiska. Namn som Auschwitz och Srebrenica säger oss att en värdenihilistisk och rättspositivistisk syn är djupt otillräcklig. Intuitivt är vårt samvete grundat i en naturrättslig syn där lag och rätt är grundad på en genom naturen objektivt given moral.

Kristendomen har alltid gått hand i hand med denna grundsyn, som enligt kristna filosofer är en följd av att människan är skapad av Gud. Därigenom är en gnista av Guds förnuft nedlagda i oss, och vårt upplysta samvete kan i någon mån hjälpa oss att skilja gott från ont. Enligt kristendomen är människan samtidigt kluven mellan gott och ont, och samvetet är grumlat av andra motiv.

Därför behövs frälsningen, och kristendomen lär att det även i den mörkaste ondska finns ett hopp om försoning och upprättelse. Detta kräver samtidigt att ondskan avslöjas, erkänns och att brottslingen verkligen förklaras skyldig. På andra sidan domen kan då vägen inledas till verklig försoning.

Per Ewert, religionsvetare, författare och frilansskribent

Bengt Malmgren, läkare

Ivar Gustafsson, docent matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons