Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Kan dock känna visst hopp”

/
  • Att EU inte kan ta sitt ansvar ens för den lilla andel flyktingar som söker sig till oss borde få alla beslutsfattare att känna skam, skriver debattören.

Det som mest rör upp känslorna med nya asyllagen är att den kommer att skilja minderåriga barn från sina föräldrar under många dyrbara år som aldrig kommer tillbaka, skriver Ann-Britt Lindmark-Lagerwall.

Annons

21 juni fick regeringspartierna med stöd av M och SD med stor majoritet igenom den nya asyllagen i riksdagen. Många miljöpartister känner sorg och bestörtning. Jag kan dock känna visst hopp då det i mitt eget parti finns fyra ledamöter i riksdagen som håller fast vid Miljöpartiets solidaritetsideologi och röstade efter den. För detta modiga ställningstagande har man blivit uthängda och fått hård kritik från flera partidistrikt.

Ord man ofta hör då flyktingfrågan diskuteras är kris och att ta ansvar. Ofta syftar man dock inte på flyktingarnas kris och att vi måste ta ansvar för att lindra den. Man syftar istället på att flyktingarna skapar kris hos oss och att vi måste ta ansvar för vår egen bekväma tillvaro fjärran från krig och förtryck. Miljöpartister i regeringen syftar ofta på att ta ansvar för regeringsmakten.

Det som mest rör upp känslorna med nya asyllagen är att den kommer att skilja minderåriga barn från sina föräldrar under många dyrbara år som aldrig kommer tillbaka. Oräkneliga barnrättsorganisationer har kraftfullt reagerat på detta, men talat för döva öron. Att den är ett solklart brott mot FN:s barnkonvention behöver väl knappast nämnas. Att den försvårar eller omöjliggör integrationen är väl en självklarhet.

I dag beskådar vi den största flyktingkatastrofen i världen någonsin. 65 miljoner människor befinner sig på flykt. 90 procent av världens flyktingar finns som internflyktingar i sina hemländer eller tas om hand i fattiga överbefolkade utvecklingsländer i närområdena. Att EU inte kan ta sitt ansvar ens för den lilla andel flyktingar som söker sig till oss borde få alla beslutsfattare att känna skam. Men icke! Vår regering har via EU medverkat till ett flyktingavtal med den alltmer hårdföra regimen i Turkiet som för 30 miljarder i ersättning skall ta hand om flyktingarna. Är förhoppningen då att vi ska glömma att det finns en ständigt pågående katastrof nära EU:s gränser?

Det är ett bevittnat faktum att turkisk gränspolis inte drar sig för att hindra syriska flyktingar från att ta sig över gränsen till Turkiet. Helt nyligen sköt man ihjäl åtta flyktingar som försökte ta sig över gränsen varav fyra barn! 100000 flyktingar är instängda i Syrien mellan frontlinjen och Turkiets stängda gränser. Då de grekiska myndigheterna bedömer att syriska båtflyktingar inte kan skickas tillbaka till Turkiet av säkerhetsskäl har EU krävt att tjänstemännen som tagit besluten ska bytas ut!

Läkare utan gränser tar nu öppet avstånd från EU:s omänskliga flyktingpolitik och man ansöker inte mer om pengar från EU:s medlemsländer och institutioner. Man menar att EU hindrar människor från att söka skydd och att flyktingarnas liv och hälsa ytterligare hotas av den förda politiken.

Ann-Britt Lindmark-Lagerwall

miljöpartist, senior distriktsläkare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons