Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill vara trygg i skog och mark

Ge mig naturen tillbaka löd rubriken på en insändare för ett par år sedan och jag höll med till fullo, skriver signaturen Livskvaliteten tillbaka, tack.

Annons

Jag är också rädd för björn och varg. För tio år sedan gick jag i skogen ensam så ofta jag kunde. I lugn och harmoni i egna tankar utan rädsla eller känsla av hot. Tyvärr är södra Norrlands kust- och inland numera ett enda stort Järvzoo – utan stängsel.

I vintras åkte jag skidor på en oplogad skogsbilväg. I ryggsäcken låg fikat, solen sken och snön gnistrade. Plötslig såg jag ett vargspår framför mig. En varg är väl ok, så jag fortsatte. Ett spår till, två vargar, var de nära eller långt bort? Jag vände och det fick bli fika vid bilen, besviken, förbannad och frustrerad!

Det är ofarligt i skogen säger de som vet, se bara till att höras och synas. Underförstått är det alltså farligt att gå i skogen, som jag gör och har gjort i alla år. Men jag vill inte föra oväsen, jag vill inte skrämma andra djur eller höras vida omkring.

I en tidningsartikel (12/6) säger Länsstyrelsen, LS, att Gävleborg har cirka 500 björnar, varav 48 stycken får skjutas. En känd rovdjursprofil ringer LS och menar att det är färre björnar och önskar en lägre avskjutning. Ja, jag säger då det. Vad gör LS? Jo, de sänker avskjutningen till 37 stycken! Det är ju typiskt att man så lättvindigt vänder kappan efter vinden! Man har alltså noll koll!

I dag duggar björn- och vargobservationerna tätt, för tätt. Se till att minska rovdjurstammarna rejält. Jag vill röra mig i skog och mark, må bra och vara trygg där jag går eller åker skidor.

Livskvaliteten tillbaka, tack

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons