Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag känner mig så värdelös i det här samhällssystemet"

/

Tårarna rinner över kinderna, snoret täpper näsan och klumparna stockar sig i halsen gång på gång, skriver signaturen Uppgiven i en gripande insändare.

Annons

Livet är hårt, inte bara för mig, det vet jag, jag är inte ensam men vad spelar det för roll, det ger ingen tröst. Jag lever med mina hundar, inga barn, ingen pojkvän, inte många vänner heller men känner mig inte ensam, säger jag i alla fall, både till mig själv och andra, men visst fan är jag ensam.

Jag klarar inte av ett liv med en annan person på grund av mobbing från skoltiden och ett psykiskt misshandelsförhållande som även innebar att bli våldtagen av min egen kille. Jag är i 40 årsåldern nu, allt det här hände innan 20 års ålder, och jag har inte klarat av att gå vidare i livet, det har satt stora käppar i mitt livshjul: inga barn, ingen livspartner, men, jag har mina älskade hundar.

Tack gode gud för det, det är de som har hållit mig kvar i livet, det är de som har sett till att jag har kämpat på trots ständig närvaro av nedstämdhet och självmordstankar. Jag har genom livet fått mer och mer värk i kroppen och mått/mår psykiskt dåligt. Jag bor hemma för att jag inte har råd att bo själv, jag har ju valt att ha min familj hundarna, de som får mig att orka kämpa, därför säger ekonomin ifrån eget boende.

Jag känner mig så värdelös i det här samhällssystemet. Tänk om utsidan kunde visa hur man mår på insidan, då kanske de bestämmande kunde förstå att alla behöver någon för att orka. Jag vill också ha råd att bo själv med den familj jag har valt, jag kräver inte mer än så.

Uppgiven

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons