Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte nolltolerans men nollvision

Jag är glad att diskussionen kring provocerade aborter fortsätter även i tidningen.

Annons

Jag vill lista några punkter som jag tror att vi kan enas om till och med i denna känsliga fråga:

1) Provocerade aborter bör inte vara totalförbjudna.

2) Det är rimligare att avgörandet kring liv och död ligger hos mamman än, som under till exempel vikingatiden, hos pappan.

3) Det är bättre att en abort provoceras fram tidigt än sent, då fostret och ofta även kvinnan lider mer.

4) Mammans liv bör under hela graviditeten prioriteras om liv står mot liv.

5) Kvinnans rätt till sin egen kropp innebär inte automatiskt rätt till att ta död på det som finns i livmodern – i så fall skulle vi ju ha så kallad "fri" abort hela graviditeten.

När dagens abortlag en gång infördes (1974) kunde alla vara överens om att antalet provocerade aborter (avsiktliga missfall) borde nedbringas till ett minimum genom förebyggande upplysningsarbete, lättillgängliga preventivmedel och ökad jämställdhet, där kvinnor inte tvingades "ställa upp" på samlag utan verkligen hade rätten till sin egen kropp. Jag har själv av pragmatiska skäl försvarat den straffrihet i graviditetens initialskede som lagen garanterar både läkare och föräldrar. Men det innebär inte att jag velat försvara alla enskilda fosterfördrivningar. Långt därifrån.

Tyvärr har abortlagen i många fall kommit att uppfattas som en moralisk "carte blanche", det vill säga som att våra 30 000–40 000 framkallade missfall per år fram till vecka 18 (i praktiken vecka 22) inte kan vara moraliskt diskutabla. Särskilt eftersom majoriteten av de politiska partierna i kyrkomötet blockerat Svenska kyrkans möjligheter att bilda fredlig alternativopinion, och i riksdagen motverkat samvetsfrihet i frågan för vårdpersonal och då särskilt de barnmorskor som våndas i sin "dubbelroll".

Lyckligtvis har tystnaden brutits kring bland annat så kallade flickaborter. Och naturligtvis måste vi då också kunna samtala om provocerade aborter över huvud taget, alldeles särskilt de som utförs på grund av samhälleligt understödd uppspårning av foster med Downs syndrom. Alla vi som någon gång försvarat nuvarande abortlag borde vara de som kraftfullast vänder sig emot de missbruk som komprometterar den.

Det bör då diskuteras om det även i mästerfotografen Lennart Nilssons och de enkla graviditetstesternas tidsålder är rimligt att ett människofoster avlivas efter att ha fått utvecklas fyra, ibland fem månader. Liksom vi måste ifrågasätta det teknikberoende "livsduglighetskriteriet". Ett litet foster är vanligtvis livsdugligt i sin naturliga miljö, precis som du och jag. Annars brukar det ju dö av sig självt och "behöver" inte avlivas.

Och kan individers människovärde någonsin graderas efter hur önskade och älskade de är?

Andreas Holmberg, pappa, Bollnäs

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons