Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dödens väntrum – igen

/
  • Min uppgift är att bara vara. Finnas här som mammas dotter och stötta, att landa i nuet och göra det bästa av dagen i dag, skriver Céline Estassy.

För andra gången i mitt halvlånga liv sitter jag i dödens väntrum. Även denna gång som bisittare, skriver Céline Estassy i en gripande och öppenhjärtig betraktelse från dödens väntrum.

Annons

Varför jag får vara med om detta förstår jag ännu inte. Den insikten kommer nog betydligt längre fram. Kanske när jag själv är huvudpersonen.

Jag förundras över mycket. Livet som flyter på därutanför. Livet som jag själv är delaktig i. För i dödens väntrum orkar man inte fastna med existentiella funderingar någon längre stund. Det tror jag inte den mänskliga hjärnan orkar med.

Första resan jag gjorde till det här väntrummet var med min andra dotter. Till synes fullt frisk visade det sig att hon var född med en felkodning i sitt DNA vilket resulterade i proppar i hjärnan, som gjorde henne förlamad, i kombination med njurar och immunförsvar som sakta men säkert slutade fungera.

Den gången var väntetiden i dödens väntrum lång, över ett år innan det blev hennes tur. Det tärde på oss alla. Vi förändrades. Tidigare materiella värden blev helt oväsentliga. Vad hade prylar för betydelse när vår dotter skulle dö. Man satt där i väntrummet dag ut och dag in och kunde bara åka med på denna livets våg.

Det finns väl en mening med att man är lyckligt ovetande om vad framtiden har att bjuda på, tänkte jag ofta. Dagarna med henne fylldes med musik, promenader, kärlek, gråt, skratt och ilska över livets orättvisor. Men framför allt fylldes medvetandet med att leva en dag i sänder.

Fånga det lilla och glädjas över dagen i dag. Jag citerar gärna oupphörligt min andra dotterns visdomsord: ”Jag ska skratta så länge jag lever.” Hon blev 6 år. Att sitta i dödens väntrum med barn är svårt, det värsta jag varit med om. Allt bleknar i jämförelse med det.

Vår äldsta dotter kikar in till mig och undrar hur det går för mig att sitta här igen och vänta. Hon minns sjukhussalar och lekterapi som sitt andra hem och utbrister glatt (!): ”Det luktar som när jag var barn.” Ja, sådana minnen kan dödens väntrum också skapa.

Den här gången sitter jag med min mor, min mamma. Den viktigaste personen i mitt liv under hela min uppväxt. Det är förvisso kanske mer väntat att en gammal människa ska dö. Men min mamma skulle säkert kunna ha fått vara en del av livet längre om inte den sluga och oberäkneliga cancern dykt upp. Bara namnet, cancer, ger mig rysningar från topp till tå. Jag som tidigare bara varit bekant med sjukdomen får denna gång hälsa på den på riktigt nära håll. Jag hälsar ovant, full av förakt. Inom mig väcks lusten att mörda, hacka, ta ihjäl den jäveln en gång för alla. Men det finns det andra som gör bättre, läkare som har mer kunskap än jag. Men nu är det för sent. Min uppgift är att bara vara. Finnas här som mammas dotter och stötta, att landa i nuet och göra det bästa av dagen i dag.

Det är en konst att kunna sitta här och det är en konst att kunna gå iväg en stund och leva, att lägga ifrån sig smärta och sorg på hyllan i dödens väntrum och göra, uppleva, saker med mina barn, nästan som om allt var som vanligt. Men det haltar, det kan jag erkänna.

Jag blir påmind ännu en gång om livets stressiga meningslöshet, där, utanför väntrummet. Ändå måste jag vara en del av det för att orka med att ladda inför nästa gång jag ska sitta här, denna gång förhoppningsvis, då det är min tur. Men innan dess så ska jag leva. Jag ska fylla mitt liv med meningsfulla upplevelser och glädjeämnen. Jag ska gallra bort både bland människor, saker och meningslösa sysslor. Jag ska ta till vara på varenda dag och leva.

Så plötsligt, fast jag vetat det hela tiden, kommer döden in och säger att det är mammas tur. Jag reser mig upp men får förstås inte följa med. Jag viskar hejdå, försöker se vad som finns där bakom dörren. Jag vänder mig om och lämnar väntrummet.

Det är tomt. Hit kommer jag att komma igen. Så är det bara. När det blir? Det får vi se. Men då hoppas jag att både Fannie och mamma står bakom dörren och möter upp mig.

Tack fina mamma för alla fina minnen, upplevelser och all kärlek jag fått. Vi ses sen!

Céline Estassy

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons