Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärtat mitt gråter för barnen

/

Pojken som ligger med huvudet rakt ner i sanden, precis vid strandkanten är endast 3 år gammal. Lika gammal som mitt yngsta barn.

Annons

Inuti skriker hjärtat. Ta upp honom! Han kan ju inte andas! Men han är redan död. Varför?

I mitt huvud har hans familj, kanske endast delar av den, tagit sig över havet. Kanske på en båt överfull av människor med skräck i sitt inre. På flykt därför att valet att stanna kvar inte längre är ett val. Det är värt risken. Men pojken klarade sig inte.

Inne i mig gråter jag och jag känner en ilska och en förtvivlan. Hur kan detta få hända på vår vackra jord? Är det så att medmänskligheten, vår gemensamma vilja att alla ska kunna leva ett fint och bra liv har offrats under Mammons så förförande dragningskraft? För inte kan det väl vara så att vår rädsla för den minsta brist i vårt rätt så bekväma liv är värt dessa människors enorma lidande? Är det?

Men så sitter jag här på jobbet. Jag har än en gång svalt ner den maktlöshet och sorg jag känner och fortsätter att jobba på för att försörja mina nära och kära. Men jag känner också en växande vilja att förändra och snart, mycket snart kommer den viljan att manifestera sig på ett sätt som förändrar.

Vad gör du? Vad kan vi göra tillsammans? Inom oss skaver den kognitiva dissonansen. Hjärtat talar om för oss att vi själva inte vill lida så varför skulle vi vilja dessa människor lidande … så vad ska till?

Mamma till tre

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons