Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förbud mot tiggeri är att ge sig på ett symtom

Tiggarna har blivit ett slagträ i den politiska debatten, skriver Ingemar Kalén (KD).

Annons

Tiggare på gatorna i Sverige var en mycket ovanlig syn fram till mitten av 1990-talet. Två faktorer har sedan dess förändrat detta, Psykiatrireformen 1995 och EU-utvidgningen 2005 med tio nya östeuropeiska länder.

Vid det förstnämnda fallet visade det sig att när mentalsjukhusen stängdes och dess patienter slussades ut i samhället, var några oförmögna att ta hand om sig själva och sitt drogmissbruk och hamnade därför utanför den omvårdnad som ställer krav på människan. Vid det andra fallet blev gjorde EU-utvidgningen 2005 med tio nya östeuropeiska länder, det möjligt för sämre lottade människor därifrån, inte minst romer från Rumänien och Bulgarien (EU-medlemmar 2007), att söka sig till bland annat Sverige.

Idag har det blivit en vanlig syn att se människor tigga pengar inte bara vid offentliga platser, som exempelvis vid ett stort torg eller i tunnelbanan i Stockholm, utan även vid huvudstråk i mindre städer. Tiggeri kan även förekomma bland gatumusikanter, men så länge dessa inte aktivt ber om betalning, utan enbart lägger ut ett gitarrfodral eller en hatt som sparbössa, klassas det inte som tiggeri.

Huruvida det är organiserade internationella brottslingar med nära kopplingar till maffian och eventuellt med koppling till människohandel, som ligger bakom mycket av tiggeriet i Sverige är en fråga, som ofta upprör känslor och diskuteras. Internationella undersökningar visar att tiggarna i genomsnitt tjänar mindre än en hundralapp om dagen, vilket knappast torde vara tillräcklig orsak för maffiamedverkan. Tar man detta i beaktan och jämför vad snittlönen för en arbetare i Rumänien ligger på drygt 5000 kronor i månaden, förstår man varför "det lönar sig" att tigga i mer välmående länder i Europa.

Välgörenhetstiggeri är ganska vanligt förekommande. Ofta går då insamlarna omkring med en sparbössa på folktäta platser och tigger om bidrag till olika hjälporganisationer för att exempelvis hjälpa till med bidrag till katastrofinsatser.

För min egen del är jag övertygad om att vi måste försöka hålla två perspektiv i huvudet samtidigt. Dels vårt välfärdsperspektiv där ingen ska behöva tigga i vårt land. Dels tiggarnas perspektiv att försöka skapa sig ett bättre liv och framtid. De pengar man får ihop är dock mer än man kan finna på hemmaplan och hjälper till att göra livet något lättare att leva ...

De underliggande och avgörande problemen är extrem fattigdom, diskriminering och utbredd korruption i vissa länder. Detta måste motarbetas på alla sätt men det måste ske i de länder där problemen finns.

Här har EU-parlamentet tydligen misslyckats med att ställa krav på de länder, varifrån människor med tiggarstämpeln kommer, och arbeta med jämlikhets- och diskrimineringsfrågor. Dessa har tyvärr varit olösta i århundraden.

Ett tiggeriförbud, vilket idag tycks vara ett populärt budskap från oss politiker, är att ge sig på ett symptom. Det är inte där grundorsaken finns. Det vi måste komma ihåg är att tiggaren är också en medmänniska precis som du och jag.

Vi har alla ett ansvar att förbättra världen så mycket vi kan. Det gör vi knappast genom att bara säga: "Förbjud tiggeriet!"

Ingemar Kalén (KD)

regionråd i opposition

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons