Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förälder – världens viktigaste yrke!

/
  • I dag har den största ansvarsdelen för barnens uppfostran lagts över på skolan i stället på föräldrarna, skriver artikelförfattaren.

Vi föder barn men placerar dem tidigt hos främmande människor största delen av dagen och kanske till och med nattetid för att själva yrkesarbeta på annat håll, skriver Eva-Mai Mineur som vill att rollen som förälder uppvärderas.

Annons

Med risk att ses som bakåtsträvare vill jag ändå av hela mitt hjärta sticka ut hakan och hävda att något måste vara fel ... Vi föder barn men placerar dem tidigt hos främmande människor största delen av dagen och kanske till och med nattetid för att själva yrkesarbeta på annat håll. Vi, liksom barnen, är trötta när vi hämtar dem, innan vi hastar till affären och hem för att hinna få en stund tillsammans innan läggdags.

Hur stämmer detta med hemmets trygga grund utifrån anknytningsteorier? Vad gör det med oss, med vårt samvete som förälder, med saknaden där inne i hjärtat både från oss och våra barns grogrund för utanförskap, otrygghet och framtida ångest?

Dagis, förskola och fritids är bra om barnen får gå i väg en stund och leka om och när de vill, liksom i de fall det inte finns någon möjlighet att stanna hemma. Men är det inte något som halkat lite snett när vi föder barn och sedan snabbast möjligt måste lämna bort dem för att kunna överleva?

Vi måste jobba och betala skatt för vår välfärd, absolut. Det förstår alla att skattepengar måste in men hur kan det vara så svårt att få till ett system där arbetet i hemmet – att följa, fostra och stötta sina barns utveckling till bra samhällsmedborgare – omvärderas och också räknas som skattebaserad grund för kommande generationers välfärd?

Hur kan det vara så svårt få till en lön, ett vårdnadsbidrag, som motsvarar en heltidslön, fram tills barnen går i skolan? Är det inte ett yrke – det viktigaste i världen, till och med – att vara förälder och uppfostra sina barn till goda samhällsmedborgare? I dag har den största ansvarsdelen för barnens uppfostran lagts över på skolan i stället på föräldrarna. Är det rätt? Ska inte skolans ansvar vara att ge barnen kunskap? Är det inte föräldrarna som ska ansvara för uppfostran?

Kan det vara så att man som heltidsyrkesarbetande helt enkelt är för trött efter dagen och inte orkar reda ut konflikter och sätta gränser och därför släpper efter och låter skolan ta över?

En kvinnofälla, visst, men hur ser det ut i dag? Vem tar till största delen hand om marktjänsten efter arbetsdagen? Är inte kvinnorna i dag till stor del dubbelarbetande och med hälften av arbetet på ideell, oavlönad basis? Alltså, än en gång: Varför inte se arbetet i hemmet som ett yrke där man får en lön, betalar in skatt och får pensionspoäng?

Varför inte låta varje familj utifrån sitt eget val kunna få möjlighet att dela den tiden mellan mamma och pappa utan att vara där och peta med ett varnande "kvinnofällefinger"...?

Är inte det också att nedvärdera och underskatta människors egen fria vilja och kapacitet till att ta egna beslut? Varför är det så fult att tala om detta? Varför nedvärderas arbetet i hemmet?

Varför väljer vi att bortse från den långsiktiga samhällsvinst denna valfrihet skulle kunna innebära, inte minst i form av minskade kostnader inom missbruks-, kriminal- och psykvård senare i livet?

Eva-Mai Mineur

kristdemokrat

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons