Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett gott hjärta har ingen etnicitetsetikett

/
  • Svenskar lever mer individualiserat än många andra nationaliteter, menar Emma Norin.

Jag tror att det är viktigt att försöka förstå varandras likheter och olikheter, i stället för att känna sig skrämd. Ibland kanske vi borde lära oss av varandra, skriver Emma Norin.

Annons

Nyligen pratade jag med en vän som bor i en by i södra Spanien. Hon skickade ett videoklipp från byn där ett gäng glada människor dansade på gatan. Tänk er att ett trettiotal personer skulle ställa sig på Långgatan i Edsbyn och dansa till passande musik strömmande ur en högtalare som har placerats på trottoaren. Kanske skulle det anses lite märkligt. Varför? Jo, för att vi i Sverige lever i ett mer individualiserat samhälle. Vi går gärna hem till vårt, äter vår mat, kollar på vår tv och möjligen lägger ut en bild på vårt fredagsmys på Facebook i väntan på att någon ska ge oss tummen upp.

Jag älskar Sverige. Det är ett fantastiskt land på så många sätt. Men om det är något jag saknar här så är det den typen av öppenhet och gemenskap. Personligen ser jag en skillnad kulturerna emellan. För en tid sedan var jag hemma hos en familj med invandrarbakgrund för att hjälpa dem med några pappersuppgifter, och när jag kom innanför dörren så kände jag mig omhändertagen. Alla samlades runt mig och välkomnade mig med öppna armar. Det första som de frågade mig var vill du ha någonting att äta eller dricka och som den väluppfostrade svensk jag är så svarade jag "nej, men tack ändå."

Det hör inte till ovanligheterna att folk från andra länder berömmer dig för ditt utseende – personligen, rakt framför dina ögon. I början fick det mig att känna mig lite stel. Jag visste liksom inte hur jag skulle bete mig, vad jag skulle svara eller vad personen ifråga var ute efter. Men jag har lärt mig att det är en del av deras vardag. En gång fick jag en komplimang av en äldre man som passerade mig i korridoren på SFI. När han såg mig så hejade han glatt och frågade hur läget var. Jag berättade att jag vikarierade där under den veckan. Då sa han att han önskade att jag vore hans lärare, eftersom han skulle koncentrera sig bättre med en sådan vacker och glad tjej i klassrummet. Jag skrattade, tackade och sa att han var rolig. Han svarade med ett ännu större leende att han inte sa det för att vara rolig, utan för att det var sant.

Jag tror att det är viktigt att försöka förstå varandras likheter och olikheter, i stället för att känna sig skrämd. Ibland kanske vi borde lära oss av varandra. Prata med människor och våga ta plats. Om du uppskattar någon, vänta inte med att skriva det i ett sms – säg det här och nu. Är du glad, visa det. Oroa dig inte för mycket. "Para todo hay solución" – det finns en lösning för allt. Det brukar en av mina colombianska vänner påminna mig om.

Emma Norin

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons