Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En anhörigs perspektiv på ambulansens sparförslag

En anhörig till en sjuksköterska skriver: Jag ser dagligen hur han sliter med resor till och från jobbet, hur han sliter för att han kanske har blivit väckt tre–fyra gånger per natt under sitt nattskift, hur han sliter med olika utbildningar och ansvar.

Annons

Jag lever med en sjuksköterska, en sjuksköterska som är specialistutbildad inom intensivvård, som har alltså kosta på sig fyra år på högskola och med det ådragit sig studielån och som efter studierna jobbat inom ambulansen.

En sjuksköterska som brinner för sitt jobb, en sjuksköterska som brinner för att dela med sig av sina kunskaper inom akutvården till sina kollegor, en sjuksköterska som brinner för att hjälpa människor i nöd, en sjuksköterska som har valt att jobba inom Region Gävleborg.

Jag ser dagligen hur han sliter med resor till och från jobbet, hur han sliter för att han kanske har blivit väckt tre–fyra gånger per natt under sitt nattskift, hur han sliter med olika utbildningar och ansvar.

Hur han sliter för att ha jobbat över och bara hinner pussa på sina barn godnatt för att de redan har hunnit somna när han kommit hem, hur det sliter på honom när han måste vara borta ifrån sina barn, barnen som med glädje och stolthet ser honom som den hjälte som han är.

För det är han och alla hans kollegor, riktigt stora hjältar som finns för allmänheten inom 90 sekunder oavsett tidpunkt på dygnet.

Men detta gör han för att han verkligen älskar sitt jobb, jobbet som han har betalat för att ska kunna jobba med. Hur ska han orka jobba kvar om nu detta förslag om utökad jour tid införs? Det resulterar i mindre lön och utökade kostnader för resor till jobbet, mer tid ifrån familjen, vill man jobba kvar då? Jag personligen tror inte det.

Jag kan bara tala för hur det ser ut för vår familj. Om detta förslag genomförs kommer det resultera i att vår familj kanske inte kommer kunna bo kvar i vårt hus, vårt hus som vi trivs med och har byggt upp vår familj i, våra barns hem.

Vi kommer måsta flytta närmare jobbet för att inte kostnaderna ska blir för stora, för det blir de om man måste jobba 1 månad gratis per år.

Är Region Gävleborg verkligen värda detta? Att man ska behöva riva upp sitt hem för att man ska kunna få jobba kvar inom jobbet man älskar? Jag tror inte det... Vi är nämligen två i den här familjen som jobbar inom Regionen, jag har sett den goda sidan. Den goda sidan där regionen har satsat på mig genom att betala min sjuksköterskeutbildning, vilket jag känner mig verkligen privilegierad till att få.

De ser att jag har kompetensen och det som krävs för att jobba som sjuksköterska, att jag kommer kunna ge deras patienter en god vård. Men det som nu görs nu mot min kära sambo, han som älskar sitt jobb, han som brinner för att finnas där för allmänheten, han som är en av hjältarna, då kan jag inte se den goda sidan i dem längre, jag tappar glöden till att jobba inom Region Gävleborg...

De här cheferna sätter inte bara sin personal i en svår sits utan de sätter flera familjer i en svår sits, vilket jag inte tror de tänker på...

Gabriella

Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner vår nya app här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons