Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det bästa är inte att avsätta al-Assad

Nej, Lisa Magnusson (Opinion helahälsingland.se), det bästa vi kan göra nu är inte att jobba enträget för att avsätta Syriens president Bashar al-Assad, skriver Georg Ibrahim, juriststudent vid Lunds universitet.

Annons

Vad vet vi utomstående i konflikten egentligen om ett land som Syrien? Förutom det vi läser, hör och ser från subjektiva medier samt andra aktörer i denna kris. Jag har tyvärr för få tecken att använda mig utav för att utförligt redogöra för dessa frågor, någon annan gång kanske.

En ledare som Bashar al-Assad och hans far Hafez al-Assad har styrt deras land i rätt riktning mot utveckling och välfärd de senaste 50 åren. Enligt Syrian President Bashar al-Assad wins third term, publicerad, 5 juni 2014, röstade närmare 90 procent av befolkningen för Bashar al-Assad i senaste omvalet (inkluderar röstberättigade syrier i andra länder än Syrien).

Läs även: Krönika: Undergången är nära för Isis

Det är alldeles riktigt att USA lämnade ett vakuum efter deras invasion i Irak. Jag säger inte heller att al-Assad utgör det bästa möjliga utfall, men ett land med en president som har stöd från befolkningen är i alla fall bättre än ett land som befinner sig i ett naturtillstånd, likt det USA lämnade i Irak. Ett naturtillstånd som endast innebär egoism, kaos och utveckling som jämnas med marken, där extrema grupper växer ur vakuum. Syrien behöver inte en avsättning av al-Assad och inte heller några s.k. fredsbevarande styrkor. Syrien behöver sin president.

Angrip kärnan i konflikten och få stopp på de vars avsikt är att skapa kaos. Det är IS som behöver avsättas från sin makt nu, inte al-Assad. Det är där du har fel.

Georg Ibrahim

juriststudent vid Lunds universitet

- - -

Svar direkt av ledarskribent Lisa Magnusson:

Det stämmer att Syrien är ett land i spillror, och i det har IS självklart del – vilket också är ämnet för min ledartext. Men IS hade aldrig kunnat tillskansa sig makt om det inte vore för att landet redan befann sig i kaos.

Den syriska befolkningen levde länge i förtryck under diktatorn Hafez al-Assad, som sedan efterträddes av sin son Bashar al-Assad.

Eventuella förhoppningar om att han skulle vara mer progressiv än sin tyranniske far grusades definitivt 2011 när han med besinningslöst våld slog ned de fredliga demonstrationer som efterlyste demokrati: Olivkvistarna i folkets händer möttes med gevärseld.

Bashar al-Assad har begått både grova krigsbrott och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, vilket har lett till den värsta humanitära katastrofen sedan andra världskriget och medfört att hälften av landets befolkning är på flykt.

Regimen bombar urskillningslöst bostadsområden, bagerier, skolor, sjukhus; gasar hela byar till döds. Civilbefolkningen hålls gisslan och berövas mat, medicin och andra förnödenheter.

Att en regent får nästan samtliga röster i ett val är vidare inte ett tecken på starkt folkligt stöd utan på att Syrien fortfarande är en diktatur där valen inte är fria och där politiska motståndare fängslas, torteras och försvinner.

Ovanstående är obestridliga fakta som stöds av den oberoende expertisen, inklusive FN, och därmed inget att diskutera. Likväl är, vilket jag påpekar i min ledartext, en situation liknande den i Irak inte önskvärd. Därför förespråkar jag ett långsiktigt, fredsbevarande arbete.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons