Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bryt upp och öka ansvaret för bankernas ägare

De i dagarna avslöjade panamapappren som visar hur nationella – också svensk-finska Nordea - och internationella banker i samverkan med cyniska advokatfirmor som Mossack Fonseca och andra hjälpt superrika kunder att skatteplanera i mångmiljardklassen förvånar tyvärr inte, skriver artikelförfattarna.

Annons

Ja de drar sig inte ens från att ägna sig i vissa fall åt ren penningtvätt och brott mot nuvarande regelverk och borde bli föremål för såväl Finansinspektionens som Ekobrottsmyndighetens granskningar för överträdelser av gällande regelverk. Dessutom är det nu avslöjande skatteflyktaktiviteterna ännu ett argument för att det är hög tid att de största bland affärsbankerna  behöver brytas upp så att den mest spekulativa delen skiljs ut från mera traditionell in- och utlåningsverksamhet.

Medan nära nog varje annan svensk företagsamhet tvingas bära sina egna risker och som när de drar på sig förluster eller missköter verksamheten själva får stå för felbeslut och ekonomiska utsvävningar gäller det inte Sveriges fyra storbanker. Tvärtom kan de luta sig bakåt och lugnt förlita sig på att vid en allvarlig kris blir räddade av staten. Spekulerande i finansiella instrument, optioner, aktier, valutahandel och försäkringsverksamhet är riskfritt så länge bankernas ägare vet att det i slutändan är skattebetalarna som tar förlusterna. De anses vara så systemviktiga att staten aldrig kan låta en bank gå i konkurs. Är det självklart en bra ordning? Eller finns det en annan väg att gå?

Med en uppdelning av bankerna på två delar där den ena ska ägna sig enbart åt det som alltid varit bankers kärnverksamhet – in- och utlåning – och en annan, avskild del som får ansvara för all spekulationsverksamheten skulle ansvaret för de finanskriser och förluster som kan komma med kasinospelet på hedgefonder, swapar och blankning att landa enbart hos ägarna. Statens ansvar skulle då begränsa sig till enbart lånegarantin (insättningsgarantin) för den vanliga och systemviktiga, ursprungliga bankverksamheten.

Med avregleringen av finansmarknaden öppnades möjligheten för bankerna att börja spekulera fritt på den internationella kredit- och kapitalmarknaden. Det drev i kombination med den fria räntesättningen stegvis upp vinsterna och bonusjakten. Men det har också ökat risktagandet. I dag omsätter de svenska bankerna drygt fyra gånger landets BNP. Och av de pengar som snurras i den finansiella spekulationskarusellen är bara några få procent eget kapital. Det övriga är lånade pengar. Lägg så till detta den jätteskandal med omfattande skatteflykt som bankerna medverkat i och som avslöjats i olika medier runt om i världen – och som redan fällt Islands regering. Uppenbart är att storbankerna inte drar sig för att bryta också mot lagar och regler i syfta att vara de superrika behjälpliga och själva också tjäna stora belopp på detta skatteflyktaktiviteter. Ska vi vara förvånade? Tyvärr inte. 

Genom den bankgaranti där staten tagit på sig ansvaret för följderna av en bankkrasch har kostnaderna för en ny finanskris vältrats över från bankernas ägare till skattebetalarna. De vinster bankerna gör är privata medan förlusterna socialiserats. Den fria räntesättningen har bidragit till att en del av bankernas hittills höga vinster kommer från räntenettot där skillnaden mellan bankens kostnad för utlåning och det en kund betalar ligger orimligt högt.

Trots de åtgärder som gjorts efter den senaste bank- och finanskrisen (2008/2009) i såväl Sverige som EU med bättre övervakning av bankerna och högre krav på att ha eget kapital kvarstår risken för en kommande kris. Finansmannen George Soros har nyligen vid ett seminarium varnat för utvecklingen och sagt att bilden i dag allt mer börjar likna tiden före finanskraschen 2008.

Även Storbritanniens tidigare näringsminister Vincent Cable har nyligen varnat för att världen håller på att bygga upp risker som liknar det som ledde till finanskrisen 2008. Samtidigt som hushållens skulder ökar så minskar tillväxten. Skulderna riskerar att i kombination med inbromsningen i ekonomin och sjunkande värdepapperspriser och fler som inte förmår klara sina lån hota bankerna.

Det som just nu kastar en mörk skugga över den internationella bank- och finansvärlden är inte bara panamapappren utan också utvecklingen i Kina. Den dämpade tillväxten där kan snabbt få följder för finansmarknaden och också för de svenska bankerna. De är i hög grad beroende av hur den globala ekonomin utvecklas. Även de svenska hushållens skulder bidrar till att förstärka hotet mot bankerna och hela den finansiella sektorn. Medan hushållens skulder i euroområdet slutat växa har de fortsatt att gå upp i Sverige. De ligger i dag på nästan 180 procent av hushållens samlade disponibla inkomster.

En internationell kris med ökad arbetslöshet och stigande oförmåga att klara räntor och skulder skulle snabbt leda till växande problem i bankerna. Genom att delat upp storbankerna i en del som enbart ägnar sig åt bankers kärnverksamhet med ansvarsfull in- och utlåning och en helt avskild del som måste bära det fulla ansvaret för bankens spekulationer i allt från derivat och optioner till valuta och försäkringar skulle man uppnå en för skattebetalarna mer rimlig fördelning av ansvaret mellan staten och bankernas ägare. Det vore mer än önskvärt att få till stånd en sådan banklagstiftning och omstöpning av våra idag ohälsosamt dominerande fyra storbankers verksamhet. Sannolikt skulle det även minska riskerna för nya miljardskandaler av det slag som avslöjats i olika medier om olika bankers medverkan i de superrikas skatteflykt.

Robert Björkenwall

frilansjournalist

Jaan Ungerson

omvärldsanalytiker

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons