Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Båten glider sakta, metspöet vilar”

/
  • Att bara kunna sitta tyst och stilla är dock lättare sagt än gjort i vår tid, där det personliga livstemat många gånger är uppskruvat till farligt höga varvtal, skriver Arne Sundberg.

I det moderna samhället matas vi med en ständig ström av påträngande information med olika budskap och erbjudanden. I naturen är det annorlunda. Vi vill att vår utevistelse ska bli intressant och innehållsrik, skriver Arne Sundberg.

Annons

Vad jag själv varit med om kan tjäna till en inspirationskälla för likasinnade. Undertecknad har haft förmånen att leva nära naturen och växa upp i områden där man fritt kunde utnyttja och omsätta sina intressen. Detta är värdefullt.

Metspöet hängde ofta med till tjärnar och skogssjöar. Försiktigt sköts båten ut på den spegelblanka sjön. Den försiktige storlommen som häckade i strandkanten på en mindre ö blev misstänksam och simmade ut på det lugna vattnet, som bildade en plogformad strimma.

Båten glider sakta, metspöet vilar. Noggrant spanande kommer den smidige fiskgjusen med en vingbredd av 1,5 meter flygande över vattnet för att se om det gömmer sig något matnyttigt under vattenytan.

Plötsligt hördes tunga vingslag av svanar över sjön, på väg till häckningsplatsen. I samma skede hördes tranans urtidsläte, det mest hänförande man får uppleva.

Lite här och var i vårt söndersargade skogslandskap ligger fortfarande rester av orörda naturområden. För varje år blir hotet större att dessa äldre skogsbestånd försvinner i skogsmaskinernas hungriga järnkäftar. Det är inte bara den naturälskande vandraren som dras till denna gamla skog. Här är också ett tillhåll och genomvandring för allehanda vilda djur. Mården trivs förträffligt bland de gamla träden. Beckasin och nya generationer hackspettar hörs i närheten.

Visst är det bra med förändringar i vår mänskliga tillvaro, men ibland känns det skönt att återvända till den gamla myren där allt är sig likt från förr. En stabil trygghet som består årtionde efter årtionde, så länge inte människan är framme och påverkar.

Att under flera år lära känna samma individer i djurvärlden är en fantastisk känsla. Ska just denna eller dessa individer återkomma i år? Har de klarat sig där de övervintrat? Solen står lågt på natthimlen. Där tumlade fyra rävungar om i en yster dans. Man vill inte störa, men ett litet knäpp av oförsiktighet gjorde att rävungarna kvickt försvann ned i grytet. I kanten på det lilla berget var det hålig mark, stenar ovanpå varandra bildade hålor, där låg rävgrytet.

Man slås av människans oändliga behov av förändringar.

Att bara kunna sitta tyst och stilla är dock lättare sagt än gjort i vår tid, där det personliga livstemat många gånger är uppskruvat till farligt höga varvtal.

Rofyllt att vid tjärvedsstubbens eld känna att batterierna laddas och vandringsstaven vilar och att bara njuta av att vara människa, samt beakta att landsbygden är livsnerven och hjärtat som pumpar ut energi och livskvalitet i samhället.

Arne Sundberg

före detta gettörpare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons