Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är utanförskap något typiskt svenskt?

Att bli utanför är det värsta man någonsin kan uppleva, skriver insändaren som trots fem år i Sverige fortfarande känner sig utanför.

Annons

Det är ofta man går och tänker på varför man är utanför trots att man lever bland människor. Varför ska man behöva bevisa att man duger till för att bli behandlad som andra?

Själv är jag en invandrare från Egypten och har bott här i cirka fem år och jag känner mig fortfarande utanför trots arbetet och självständighet. Under fem år har jag hoppats på att det skulle gå bättre med assimileringen och integrationen, men med tiden så bevisas bara motsatsen. Jag är absolut inte ensam om det här, utan de flesta invandrare känner precis lika som mig.

Varför ska man vara glad och lycklig i ett land där man oftast hör massa hat och fördomar om ens etnicitet och religion? Vad gör en lycklig att bli behandlad olika i en affär eller på ett företag för att man heter annorlunda? Vad är det egentligen som är attraktivt i ett land som har misslyckats med integrationen sedan födelsen? Massa hat och fördomar mot den absolut lägsta klassen i samhället, det vill säga invandrare. Invandrade muslimer får de absolut största fördömandena. Det är alltid muslimernas fel att det blir fel så fort invandrarnas situation kommer på tal. Det räcker inte bara att stå och knäcka på dörren, utan den andra måste vara beredd att öppna den! Trots min sorg och besvikelse, så hoppas jag verkligen att se en förändring på detta i framtiden.

Mohamed Sabee

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons