Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Än brusar Hylströmmen

/

Än brusar Hylströmmen. Det är Voxnans vatten som där faller ett tjugotal meter och ger upphov till Södra Norrlands största kvarvarande vattenfall eller fors, nu när vattenkraftutbyggnaden har tagit nästan allt övrigt, skriver Anders Delin.

Annons

Hela Ljusnan i Hälsingland är till exempel utbyggd, utom sträckan mellan Laforsen och Järvsö.

Här kommer jag att ge lite bakgrund till hur det kom sig att Hylströmmen och övre delarna av Voxnan inte drabbades av samma öde.

Exploatörerna ville ta allt – utom Tännforsen, som en kraftverksingenjör sade, en allmosa till esteterna. Exploatörerna hade folket med sig under 1900-talet fram till omkring 1970. Arbråströmmarna, där jag bodde under somrarna, byggdes t.ex. ut i början av 1960-talet utan att någon opinion däremot kunde märkas. Kanske var det framtidsoptimismen efter andra världskriget, drömmen om moderniteten, som dominerade i människors huvuden. Kanske var det delvis kunskapsbrist – man visste inte att alla forsar i Sverige höll på att gå förlorade.

Under 1970- och 1980-talen kom dock opinionen mot ytterligare vattenkraftutbyggnad igång. Det var inte längre självklart att bygga ut. I Ljusdal handlade det om Mellanljusnan. I Ovanåker blev utbyggnad av Hylströmmen den stora frågan. Förslagen om utbyggnad kom från kraftnäringen, men politiker i Ovanåkers kommun anslöt sig. Kommunen hade tråkiga erfarenheter av översvämningar i den flacka terrängen kring Edsbyn och ville förstås förebygga sådana. Kraftnäringen påstod att den skulle kunna förhindra översvämningar genom att bygga ett magasin vid Hylströmmen. I fråga om vårfloder var det delvis rätt, men höstfloder skulle inte kunna påverkas lika mycket, eftersom magasinet då normalt redan skulle innehålla en hel del vatten.

Hylströmmen hade länge varit intressant för dem som ägde fallrätterna och ville bygga ut. År 1977 var vårfloden stor och fallrättsägarna kallade representanter för Ovanåkers kommun till överläggningar om att bygga ett kraftverk vid Hylströmmen och ett stort regleringsmagasin just ovanför. För fallrättsägarna var det naturligtvis elkraftproduktionen som var det intressanta. Kommunen trodde på den chans som erbjöds att minska översvämningarna. Den 18 juni 1981 ansökte fallrättsägarna i Vattendomstolen att få bygga kraftverket och den 28 sept. samma år tillstyrkte Ovanåkers kommun dessa planer. Därmed började en process som skulle pågå till 12 nov. 1998 och omfatta ett hundratal yttranden eller beslut från de inblandade parterna – politiska församlingar, myndigheter och ideella organisationer.

Det är i efterhand intressant att se hur Ovanåkers kommun agerade på processens slingriga väg. Den 22 mars 1982 sade Kommunfullmäktige i Ovanåker i ett yttrande till Länsstyrelsen ja till utbyggnad av Hylströmmen. Den 16 dec. 1982 sade Kommunstyrelsen i ett yttrande till Vattendomstolen ja till utbyggnad.

Eftersom Regeringen insåg att vattenkraftutbyggnaden började närma sig sitt slut, och att något ändå skulle lämnas orört till eftervärlden, tillsatte den Vattenkraftberedningen den 11 nov. 1982 med landshövding Ragnar Edenman som ordförande. Beredningen besökte i maj 1983 Hylströmmen, vilket kan ha haft betydelse för bedömningen den 30 aug. 1983 att Hylströmmen borde undantas från utbyggnad på grund av bristfällig dokumentation. En ny runda startade i detta ärende och den 19 dec. 1983 tog Ovanåkers Kommunfullmäktige åter ställning till utbyggnad. Det blev ja, men med endast en rösts övervikt.

Under 1984 haglade yttrandena för och emot utbyggnad från politiska grupper, myndigheter, intresseföreningar och ideella föreningar. Bland annat framlade Gävleborgs Botaniska Sällskap den 5 november rapporten om sin inventering av Voxnans naturvärden. Flera tunga instanser sade nu nej till utbyggnad: Naturvårdsverket, Planverket, Vetenskapsakademien och Svenska Naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen rangordnade sju vattenkraftprojekt och ansåg att Voxnan med Hylströmmen borde sist komma i fråga för utbyggnad.

Den 17 december 1984 hade Ovanåkers kommun åter frågan uppe och 21 röstade för utbyggnad, 20 emot.

Så kom då det stora höstregnet med stora översvämningar kring Edsbyn med kulmen 15 september 1985. Den gav nytt rekord, 45 cm högre än någonsin tidigare. Effekten blev att opinionen för kraftverksbygge vid Hylstömmen stärktes, eftersom vissa trodde att en kraftverksdamm ovan Hylströmmen skulle ha kunnat fånga upp detta vatten och hindra översvämningen. Emellertid skulle en damm vid den tiden på året ha innehållit en rätt stor vattenvolym. Möjligheten att lagra ytterligare stora mängder vatten skulle ha varit liten. Ovanåkers Kommunfullmäktige skrev i alla fall till Regeringen och krävde flödesdämpande åtgärder likvärdiga med Hylströmmens kraftverk eller annars bifall till byggande av kraftverket. Röstetalen blev denna gång 23 för och 17 emot.

Den 29 oktober 1985 antog Ovanåkers Kommunfullmäktige Länsstyrelsens naturvårdsplan för kommunen. Där pekades det på de stora naturvärdena vid Hylströmmen. Man kan dock undra om detta var ett förbiseende, eftersom samma politiska församling den 28 augusti 1989 avstyrkte Länsstyrelsens förslag om naturvårdsområde vid Voxnan.

Ett kanske tyngre beslut tog Ovanåkers Kommunfullmäktige den 25 juni 1990, då man antog kommunens översiktsplan, i vilken det stod: I Voxnan, sträckan Hylströmmen – Måndagsfallet, skall inte kraftverksbyggnad och därmed sammanhängande åtgärder tillåtas.

Krafter inom kommunen gav sig dock inte. Den 12 februari 1991 förespråkade arbetsutskottet i Kommunstyrelsen en förutsättningslös utredning av eventuell utbyggnad av Hylströmmen och den 7 mars 1991 beslöt Kommunstyrelsen ta fram ett allsidigt beslutsunderlag för en sådan utbyggnad.

Inför valet svarade den 11 september 1991 de politiska partierna i kommunen offentligt på frågan: Ska Hylströmmen bevaras i sitt nuvarande skick? Svaren blev som följer. Centern: ja. Folkpartiet: invänta utredning. Moderaterna: nej. Kristdemokraterna: invänta utredning. Miljöpartiet: ja. Socialdemokraterna: ja. Vänsterpartiet: ja. Detta innebar att det för första gången i kommunens historia fanns en klart uttalad majoritet för bevarande av Hylströmmen.

Ett avgörande beslut kom den 24 mars 1993, då Riksdagen beslöt att Voxnan ovan Vallhaga (alltså inklusive Hylströmmen) skulle ha skydd mot utbyggnad enligt naturresurslagen. Det dröjde dock till den 12 nov. 1998 innan sökandena återkallade sin ansökan till vattendomstolen om att få bygga Hylströmmens kraftverk. Äntligen var kampen avgjord.

Hylströmmen brusar alltså fortfarande. Det gör den för alla. Nu prisas forsen för sin skönhet och blir ett turistmål. Här kan man uppleva det som fanns före industrisamhällets totala omvandling av naturen. Man kan föreställa sig Laforsen, Öjeforsen, Storåströmmen, Långströmmen, Örastupet, och Krokströmmen i Ljusnan, sådana som de såg ut före utbyggnaden. Man kan gå på klipporna och uppleva forsen ur många vinklar. Man kommer nära. Man kan lyssna, se, känna, lukta och smaka på vattnet, som ändrar karaktär med årstider och tider på dygnet. Bruset döljer de andra skogsljuden. Märkliga växter trivs i forsens närhet. Brunaktigt skogsvatten blir nästan vitt där det faller i den brantaste delen. Skumtussar snurrar i bakvattnen. Vid extremt lågvatten blir vattnet grönare och klarare. På vintern byggs väldiga isväggar upp på bägge sidor om fåran. Den flyter djupt nere mellan blåaktigt skimrande ismassor. Uttrar lämnar spår.

Hylströmmen ger en sällsynt stark upplevelse av det tillstånd som somliga kallar avkoppling, andra koncentration. Man kan uppfatta det som samhörighet med naturen eller beroende av den. Där är det inte vår västerländska industrikultur som formulerar villkoren och sätter upp ramarna, utan naturen själv. Upplevelserna vid Hylströmmen saknar motstycke i Hälsingland. Trots att forsen ligger långt bort, mellan Voxnabruk och Los, bör man någon gång i livet unna sig ett besök där.

Anders Delin

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons