Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Op-ed: Bristande beredskap

Min morfar hade förmodligen klarat sig förhållandevis bra i en katastrofsituation, uppvuxen under strävsamma förhållanden och levde större delen av sitt liv i skogen. Han kunde jaga och fiska, kände igen ätbara växter och hade ett praktiskt handlag med det mesta. Min far hade förmodligen också klarat sig hyfsat, engagerad i scouterna under många år, intresserad av friluftsliv i olika former och allmänt händig.

Själv är jag sämre rustad än de föregående generationerna och mina vistelser i skog och mark lätträknade, om än fler än för många av mina jämnåriga. Ser jag på dem som är tio år yngre än mig verkar utvecklingen fortsätta i ett accelererande tempo.

I samband med den omfattande skogsbranden i Västmanland för några veckor sedan blev det smärtsamt uppenbart hur illa rustat Sverige är för att hantera katastrofsituationer. För att hantera den akuta krisen var man tvungen att förlita sig på frivilliga som samlade in mat, utrustning och kläder till hjälparbetarna som bekämpande branden.

Sverige saknar försörjningsberedskap och detta är följden av en medvetet förd politik. 1994 – 95 skar regeringen Carlsson ned Jordbruksverkets beredskapslager med 300 miljoner kronor vilket inledde en utveckling som kulminerade med försvarsbeslutet 2000 då beredskapslagren helt avvecklades. Civilförsvaret skulle nu precis som det militära försvaret helt och hållet inrikta sig på internationella insatser. 2002 upphävdes 1993 års beredskapsförordning vilket innebar att ingen myndighet längre hade ett övergripande ansvar för livsmedelsförsörjningen i landet.

Man hade kunnat föreställa sig att en borgerlig regering skulle ha återställt den beredskap som de socialdemokratiska regeringarna avskaffat, men efter åtta år med Alliansen kan konstateras att man fortsatt på den inslagna vägen. Försäljningen av de kraftfulla Vertolhelikoptrarna som försvarsmakten tidigare använt för brandbekämpning (de såldes till ett privat amerikanskt företag som använder dem till, just det, att släcka skogsbränder) var ett led i denna politik. Eftersom riksdagen bestämt att det inte längre ingår i försvarsmaktens uppgifter att hantera civila kriser så behöver man inte längre ha utrustning för sådana uppdrag.

Trots att branden berörde ett avgränsat område och trots att läget knappast hade kunnat vara gynnsammare – försvarsmaktens centrallager ligger i Arboga, knappt 6 mil bort, och ICAs största lager ligger 3 mil bort i Västerås – var myndigheterna alltså tvungna att förlita sig på insamlingar från allmänheten för att klara krissituationen. Det är lätt att föreställa sig hur handfallna de skulle vara om det rört sig om en omfattande nationell krissituation.

Trots att vi betalar världens näst högsta skatter kan staten inte ens leverera den miniminivå av funktioner som till och med de mest förhärdade nyliberaler anser utgöra det offentligas kärnuppgifter. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson formulerade det träffsäkert som att vi har gått från nattväktarstaten till nattvandrarstaten, där det offentliga sysslar med allt utom det som är dess grunduppdrag. Den som undrar vart skattepengarna tar vägen istället rekommenderas Slöseriombudsmannen Martin Borgs nya film Någon annan betalar, som granskar slöseri med skattepengar.

Men det är inte bara nedskärningarna av det offentligas beredskap som gör Sverige mer sårbart än tidigare. Också på den privata sidan är krisberedskapen obefintlig. Den inhemska livsmedelsproduktionen täcker knappast befolkningens behov och dyra lagerkostnader och korta ledtider i detaljhandelskedjorna innebär att det knappt finns några livsmedelslager i landet. Skulle infrastrukturen slås ut skulle de svenska butikshyllorna gapa tomma inom ett dygn.

Trots denna alarmerande situation tycks det politiska intresset för försvars- och beredskapspolitik vara tämligen ljumt. Ironiskt nog verkar det allra svalast bland dem som troligen skulle klara sig allra sämst vid händelse av en kris, det vill säga trendkänsliga innerstadsväljare och deras företrädare. Få tunnor har skramlat tommare än Miljöpartiet när de försökte plocka politiska poäng på branden i de västmanländska skogarna.

I en tid då varken myndigheterna eller den privata marknaden har beredskap för en krissituation känns det särskilt illavarslande att en så stor del av befolkningen inte heller verkar rustade för en situation när vattnet inte längre kommer ur kranen.