Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oönskad vid 83, slut vid 103

Tvångsrakade pungar, oaptitliga matlådor och inte ens tillgång till tv:s OS-sändningar på äldreboendet.

Annons

Inte mycket till värdighet i helgens åldringsnyheter.

Men som alltid med braskande rubriker får man stilla sig och inte dra förhastade slutsatser: Är det enstaka problem i arbetet, olämplig personal eller är det en tendens, en förändrad och försämrad syn på våra äldre?

Åldringsvård, pensioner, privat eller kommunal äldreomsorg, den tredje och fjärde åldern, demografiska kurvor som visar att 100-åringarna inte bara klivit ut genom fönstret utan ökat med tusen procent sedan 1970-talet visar att de gamlas ställning i vårt samhälle är ett kärt debattämne. Det väcker nästan lika många känslor, framkallar nästan lika många larmrapporter, som skolan.

Pensionärsorganisationerna är lobbygrupper som inte ska underskattas. När en växande andel av befolkningen dessutom blir allt äldre och den stora, krävande gruppen 40-talister gått i pension, vore det fullständigt dödfött för varje politiker att inte förstå röstfiskepotentialen.

För larmen från Sveriges kommuner och landsting (SKL), som i decennier högljutt annonserat en åldringspuckel med ökat penningslukande vårdbehov, verkar på något obegripligt sätt gått alla beslutsfattare förbi. Fortfarande länkas inte sjukvård och kommunal äldrevård: Medicinskt färdigbehandlade skickas hem och bristen på platser i något slags mellanvård eller servicehem är obefintliga varför ofta anhöriga får bära bördan. Jag vet, för de desperata samtalen kommer otvetydigt varje gång vi rapporterar. Bristen på värdighet är slående.

De pigga, kunniga och fullt arbetsföra 63-åringarna som skickas hem och som i ett slag inte behövs, får hitta en meningsfull tillvaro bäst de kan. I decennier ska de ägna sig åt bridge och yoga, om de får ha hälsan. Trevligt, visst. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv låter det som slöseri.

Eller som den 63-åriga damen uttryckte det på 70-årskalaset i helgen: När vi åker på Finlandskryssning för återträff med min gamla arbetsplats så önskar de nog att hela båten sjönk. Vilken vinst för företaget!

Plågsamma sarkasmer som självfallet ger uttryck för att inte vara behövd, förlora alla rutiner, satt på undantag. Och en förlust av just sin värdighet.

Att det nu forskas fram robotar, för att underlätta den geriatriska vården, får man hoppas har som syfte att med teknikens hjälp minimera tunga lyft och därmed erbjuda en hållbar arbetsmiljö för omvårdnadspersonal. Inte att minimera antalet händer i vården. För det är ingen automatisk följdsjukdom med att bli gammal som stavas depression. Den uppstår bara ur ensamhet, brist på mänsklig värme och beröring och avsaknad av glädje och meningsfullhet. Att känna sig behövd, kanske bara genom sin klokhet. Eller road genom att få se Charlotte Kalla vinna OS-guld.

Det ger värdighet.