Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om orden

/

22 juli känns så fruktansvärt avlägset redan. Tiden fortsätter obarmhärtigt vidare framåt även efter dagar av stor förlust. Trots att det känns som den borde visa respekt för allt det som gått förlorat och stanna upp för en stund.

Annons

Kommer på mig själv med att i den ljumma sommarkvällen tänka på att hösten närmar sig nu, att det kommer finnas unga människor som inte får börja en ny termin, möta sina vänner efter sommarlovet, inte vakna till ännu en dag. Liv och framtid har gått förlorade för alltid. Men tiden stannar ändå inte.

Lyssnar på radioprogrammet Mediernas reportage om bevakningen av terrorattentaten i Norge. Svåra överväganden skulle göras, inte minst under den första dagen. Vissa hamnade helt fel och förkunnade tvärsäkert bara timmar efter dåden att det handlade om islamistisk extremism. Men väldigt många vägrade också uttala sig utan fakta. Det hedrar dem.

Jag lämnade min ledare klockan 21.00 den där fredagkvällen. Skrev om mediebevakningen, om Norges krishantering, om de på Utöya som via Twitter skrek efter hjälp, skrev om det lilla vi faktiskt visste. Få dagar är svårare att arbeta än de när det obegripliga inträffar. Jag var försiktig den där kvällen, av det enkla skälet att inte någon då visste vem som låg bakom dåden. Det var inte en dag för gissningslekar, det framgick tydligt redan innan skotten på Utöya.

De tvärsäkra hade dessutom fel skulle det visa sig natten till den 23:e juli.

Det gick några dagar. Sedan kom trollen. De som inte kunde och aldrig kan hålla sig borta från kommentarsfälten med sitt hat. De som inte har något mer att sprida än hat. De som inte har vare sig fakta eller kunskap. De som nöjer sig med att hata.

Det har givit upphov till en välbehövlig debatt i svenska medier kring nyhetsförmedlarnas kommentarsfunktioner. De som alla mediehus håller sig med, men som det alldeles för ofta finns alldeles för liten eftertanke kring. Kommentarsfälten som bara skall finnas där, men vars existens det ofta saknas en tydlig målbild för ifråga om vad man egentligen vill uppnå med att tillhandahålla dem.

Kommentarsfälten skulle kunna vara intressanta forum för samhällsdebatt men fylls ofta istället med äckliga, anonyma svador.

Inte ens döda barn har det funnits respekt för. Barn som dödades på grund av sitt politiska ställningstagande för demokrati, solidaritet, jämlikhet och frihet. Barn som alla var långt modigare än någon av de anonyma näthatare som förstör alla samtal på nätet, som aldrig vågar skriva under med sitt riktiga namn.

Förra söndagen lusade landets rasister ner hashtagen #svpol på Twitter med sitt hat mot muslimer. 

Bakom orden står människor som inte över huvud taget är intresserade av en debatt. Människor som inte vill något större än att få sprida sitt hat. Människor som dödar möjligheterna som finns i bland annat tidningarnas kommentarsfält. Vi andra tiger, ger oss inte in i samtalet, ignorerar. Och vem kan egentligen förkasta det?

För vad finns att säga till de som inte lyssnar?

Mer läsning

Annons