Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Olle Ljungström låter äntligen som han vill

Resan gick via behandlingshem, krig och en flytt till landet.
Men nu är Olle Ljungström tillbaka. "Sju" är hans första album på just 7 år och äntligen låter det som han ville när han var 17.
- Jag är inte bara porrskådis. Jag är poet också, säger Olle Ljungström och skrattar när han poserar för fotografen.

Annons

Och ja, det är samma - nu medelålders - popstjärna som så förtjänstfullt porträtteras i Jakob Frössnérs nyligen tv-visade dokumentär "En film om Olle Ljungström". Ångesten verkar långt borta medan den göteborgska förmiddagssolen lyser in genom fönstren på Gothia Towers restaurang, medan den nyblivne lantisen läppjar på spetsat kaffe och berättar om sitt nya liv.
- Jag trodde att jag skulle vara mer inne i Göteborg när jag flyttade ner hit, men jag umgås mest med mina grannar i Gräfsnäs, säger han.
- Jag var rädd för att bli ensam, men det blev jag inte!

Sedan augusti 2008 bor alltså musikern som en gång i tiden gav sig själv epitetet "världens räddaste man" strax utanför Alingsås och trivs så bra att han funderar på att bli gammal där. Trivs tillräckligt bra med sina grannar för att göra musik med dem också. På nya skivan "Sju" - den första på sju år - bidrar faktiskt grannen Sune med spel på sin hustrus gamla gitarr.
- Hennes morfar köpte den i New York 1928 och hon har originalkartongen kvar! säger Olle Ljungström och erkänner att han är ruskigt nöjd med sin platta.
- Det här är skivan jag hade velat göra när jag var 17 eller 18 år. Jag tycker jag har blivit bättre på att skriva rakare texter. När jag lyssnar på vad jag skrev i Reeperbahn på 80-talet kan jag tycka att jag var onödigt tillkrånglad, säger han.
- Min förra platta "Synthezeiser" är min sämsta. Den här är en av mina två bästa. Den andra är "Det stora kalaset".

Men vägen fram till "Sju" var inte rak - som den som sett den där dokumentären kan intyga. Ett sammelsurium av drogmissbruk - med alkohol i centrum - och traumatiserande upplevelser under en filmning i krigets Afghanistan ledde till besök inom psykvården och till slut fem månader på behandlingshem.
Och även om tiden i Gräfsnäs nu har gett Olle Ljungström en lugn bas i livet, så är upplevelserna som ledde fram till flytten inget han tycker är fruktbart att prata om.
- Jag kan prata om det, men jag ser inte riktigt varför. Mina upplevelser är något jag måste leva med. Jag har sett en människa bli kluven på mitten av en glasskiva - det är det inte många som har. Det är klart att man blir påverkad av det. Men man blir påverkad av allt, säger han.

Nej, hellre då snacka om nya skivan. Producent denna gång är inte parhästen Heinz Liljedahl, utan Göteborgsboende Soundtrack of Our Lives-producenten Torsten Larsson och "Sju" är en något skramligare och kanske punkigare platta än på länge. Textmässigt finns både lite svårmod och eftertanke, men även humor.
- Många tror nog att jag sitter och är svår och läser tysk poesi, men jag skrattar faktiskt och tycker att livet är ganska bra ibland! säger Olle Ljungström och lovar att han ska ge sig ut och turnera i år.
Men först ska han hem till Gräfsnäs och bygga ett hobbyhus.
För vem har sagt att man inte kan förändras? 

Kalle Malmstedt/TT Spektra