Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olikhet bygger ett bättre Sverige

/

Annons

Sverige är ett stort land med skillnader i synen på välfärd mellan olika delar av landet. Medborgarna i Falkenberg vill inte ha samma utformning av välfärden som medborgarna i Södertälje.

Dessa skillnader märks också i att majoritetsförhållanden ser olika ut i olika delar av landet. Ändå är det tydligt att Sverige lider av en likvärdighetsnoja, inte minst från olika påtrycknings och lobbyorganisationer. De redovisar listor över hur det ser ut inom deras område runt om i landet och kräver likvärdighet.

Ofta ska staten på något sätt gå in för att garantera likvärdigheten. Under det resonemanget finns alltid ett antagande om att likvärdigt betyder bättre.

Till att börja med är inte heller staten någon bra garant för likvärdighet. Även inom den statliga verksamheten finns det skillnader i verksamhetens kvalitet mellan olika delar av landet, trots att det här egentligen ska vara lika.

Det borde också vara självklart för alla att krav på likvärdighet i praktiken inte kan innebära att det blir den högsta nivån inom varje område som blir gällande –i varje fall inte den högsta utgiftsnivån. Om kraven på likvärdighet ska tas på allvar innebär det att det finns en stor del av landets invånare kommer att få sänkt nivå på den service som erbjuds. Detta är det ytterst sällan någon som lyfter fram.

Utgångspunkten för en rättvis politik för hela landet bör i stället vara en annan. Grunden bör vara att alla kommuner och regioner får i stort sett likvärdiga förutsättningar.

Det handlar i grunden om att ha ett system för att garantera att underlaget för ekonomin är någorlunda jämnt. Det ska inte vara så att barnen i en kommun får bättre undervisning bara för att föräldrarna i genomsnitt har högre inkomst, och därmed betalar mer i inkomstskatt.

Denna typ av skillnader är det ett statligt ansvar att jämna ut. Om en kommun däremot har mer resurser till verksamheten för att medborgarna avstår en större andel av sina inkomster i skatt, är det ett val som de kan och ska göra. Det är medborgarna i kommunen som via val av sina representanter avgör hur mycket de anser att kommunen ska satsa på skolan och hur mycket som ska läggas på äldreomsorg och vad de är beredda att betala i skatt. Det betyder att det inte blir lika över allt. Det kommer inte ens att bli likvärdigt.

I en del kommuner kommer äldreomsorgen att vara bättre, för att kommunen lyckats bättre i hur man organiserar verksamheten eller väljer att prioritera det i den kommunala budgeten. Denna olikhet i resultat är den stora fördelen med att tillåta olikvärdigheten. Det är skillnader som driver fram utveckling.

När invånarna i en kommun kan se att invånarna i grannkommunen har ett bättre bibliotek, kan de ställa krav på förbättringar i den egna kommunen. Det är när landstingspolitiker det ena landstinget ser att andra landsting klarar av att ge vård utan väntan, som de kan ställa krav på den egna organisationen kan lära sig av dem som lyckas.

Bara genom att acceptera olikheten kan vi bygga ett bättre Sverige. Staten har självklart en roll, även utöver att ge likvärdiga ekonomiska villkor. Det är rimligt att det inom en del områden finns miniminivåer, ett lägsta krav på offentlig service, som varje medborgare i Sverige är berättigad till oavsett vilken kommun man bor i.

Men det ska vara en verklig grundnivå, framför allt för att skydda dem som inte kan tala för sig själva.

Johan Örjes

Centerpressens Nyhetsbyrå

johan.orjes@orjes.se

Mer läsning

Annons