Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oksanen: Skandalen svärtar Sverige och fäller skugga över UD

Annons

Det är en skandal, som hur man än vänder och vrider på den, faller tillbaka på utrikesminister Margot Wallström och kabinettssekreteraren Annika Söder.

Det handlar om att Sveriges Kinaambassadör Anna Lindstedt ska ha medverkat i ett möte som syftade till att tysta Angela Gui, den kidnappade och fängslade svenske medborgaren Gui Minhais dotter.

Gui Minhai är förläggaren som retat kommunistpartiets styrande. I oktober 2015 försvann han från sitt hem i Thailand. Han dök upp i kinesiskt förvar och i ett framtvingat tv-framträdande i januari 2016 ”erkände” han brott kring en tidigare trafikförseelse och att ”han inte ville ha hjälp utifrån”.

Den kinesiska statens maktfullkomlighet och brott mot mänskliga rättigheter i fallet Gui Minhai har skadat svensk-kinesiska relationer. Tillsammans med en rad andra händelser går det till och med att spekulera ifall Kina valt ut Sverige som ett test för att se vad en ”hård” chauvinistisk linje kan ge.

UD uppger att man inte hade kännedom om mötet, och än mindre att Konungarikets sändebud till Mittens Rike befann sig i Sverige.

En outtröttlig röst för sin fängslade fader har Angela Gui varit, och när Sveriges Kina-ambassadör tog kontakt för ett möte med ”affärsmän” som kunde hjälpa till att få fadern frisläppt kom Angela Gui till Stockholm. Det märkliga tvådagarsmötet har Angela Gui berättat om i ett långt blogginlägg.

UD uppger att man inte hade kännedom om mötet, och än mindre att Konungarikets sändebud till Mittens Rike befann sig i Sverige. Frågan utreds nu både av UD och av åklagare, som rubricerar det som misstänkt ”egenmäktigt förfarande i förhandling med främmande makt”. En rubricering som får anses vara minst sagt ovanlig och som i det här fallet kan ge upp till två års fängelse.

Utrikesminister Margot Wallström kommenterade ärendet för SR Ekot med orden ”mycket upprörd” och att hon ser ”mycket allvarligt på händelserna”. Historien om ambassadörens agerande är förbryllande. Att en ambassadör ger sig in i den här typen av förhandlingar på hemmaplan utan förankring hos ledningen på UD är extremt ovanligt. Än märkligare är att bara dagar innan förhandlingarna utspelade sig i Stockholm gick UD ut med ett pressmeddelande om att ambassadören skulle byta jobb och nu bli Agenda 2030-ambassadör.

Det finns just nu två olika huvudförklaringar, som kan kombineras.

Det finns just nu två olika huvudförklaringar, som kan kombineras. Det ena är att det ändå funnits något slags, åtminstone upplevt, godkännande från UD:s politiska ledning för att pröva ”andra vägar” i fallet Gui Minhai.

Den andra förklaringen är att ambassadören har uppvaktats så till den grad att den kinesiska staten lyckats manipulera ambassadören till att agera bakom ryggen på UD. En kombination av psykologisk odling och ”känsla av utvaldhet” av en stormakt kan skapa en känsla av ”att bara ambassadören kan rädda Gui Minhai och relationerna till Kina”.

Även i det senare scenariot faller skuggan på Wallström och Söder. En ambassadör hos en auktoritär stormakt är inte ett uppdrag för vem som helst. Kyla, tydlighet, integritet och en osviklig värderingskompass måste finnas. Att Wallström och Söder valde fel ambassadör i Beijing är bortom tvivel idag,

UD har också brustit i kontakterna med Angela Gui.

UD har också brustit i kontakterna med Angela Gui. Hade det funnits en förtroendefull kontaktperson i Stockholm hade mötet aldrig skett. Angela Gui hade då fått verifierat att initiativet inte kom från UD.

En annan brist är uppenbar, kunskaperna om psykologisk påverkan och hur man motstår den typen av uppvaktning är en uppenbart alldeles för låg på UD. Annars skulle varningssignalerna ha lyst långt tidigare.

Bättre än så här måste affärerna i Arvfurstens palats kunna skötas.

Annons