Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oksanen: Räkna inte med att demokrati segrar när den står emot identitet

Batikhäxor, godhetsknarkare, neandertalare, skrikhöger, ”dessa finliberaler”, ja okvädingsord haglar inom borgerligheten. Samtidigt är det bara ett av många tecken att identitetspolitiken vinner allt för stora insteg. Att ha rätt identitet, att tillhöra rätt grupp, att vara för eller emot, är viktigare än att föra samtal om sakfrågorna. Att identifiera sig med rätt grupp blir viktigare för de som tidigare fokuserade på individer och sakfrågor. Här handlar signalerna om vad man gillar, vad man delar som en del i bygget av den särskiljande identiteten.

Den här mekanismen som nu skär djupt in i borgerligheten bidrar till att försvåra regeringsbildningen. Törs man längre säga att man vill hålla ihop? De som får ryggdunkarna och hejaropen är de som bygger sin argumentation på den starka identiteten och på splittring: ”Jag är…” och ”dom andra är dumma”.

Vi lever i en tidsålder som på bara några år slagit om till en allt starkare identitetsbaserad diskurs. Identiteten kan vara med en grupp som är skapad av politik, intresse, kön, etnicitet eller religion. Särskilt farligt är utvecklingen mot starka dominerande nationalistiska eller religiösa identiteter eftersom det bygger på att alla som inte hör till oss hör inte hit. En identitet kan också provocera fram motidentiteter och så fördjupas polariseringen.

Det är en farlig utveckling, för när frågan ställs på sin spets så kan vi inte utgå ifrån att i valet mellan identitet och demokrati så blir medborgarnas val det demokratiska.

Det är en farlig utveckling, för när frågan ställs på sin spets så kan vi inte utgå ifrån att i valet mellan identitet och demokrati så blir medborgarnas val det demokratiska.

Människans behov av en grupp är djupt primitiv och går tillbaka till förhistorien. Den moderna demokrati är ett sent påfund med känsligt balanssystem som vilar på en uppfattning att rättssamhället ska råda och att vissa värden vårdas. Dessa värden förutsätter att vi har en övergripande lojalitet med det öppna samhälle som vi vill leva i och att det är större än enskilda identiteter.

Men när debattens ramar attackeras och identiteten tar över så rör vi oss snabbt på ett sluttande plan. Andra länder har halkat längre i den här riktningen.

I veckan varnade två tidigare amerikanska utrikesministrar för vad som sker när identiteten vinner mark. Madeleine Albright tjänstgjorde under Bill Clinton medan Colin Powell var George W. Bushs utrikesminister.

”Folk vill veta vad deras identitet är. Så plötsligt ska vi sätta stor stolthet i våra identiteter, men om min identitet hatar din identitet så är det inte patriotisk. Det är istället en hypernationalism och den är väldigt farligt”, säger Madeleine Albright enligt Politico.

Powell och Albright pekar på att det som varit en ordning i världen nu inte längre är det, att vi är inne i en ny era där sociala medier ökar polariseringen och gör just identiteterna mer särskiljande där inkluderingen minskar.

Och ledarskapet har betydelse. Hur ledande politiker och debattörer uppför sig i debatten påverkar. Båda är kritiska till USA:s president Donald Trump och hur han utnyttjat situationen.

”Jag hoppas att presidenten kan komma till insikt att så att han verkligen slutar förolämpa människor", förklarade Powell för Politico och lade till: ”Vi måste på något sätt komma tillbaka på rätt spår.”

”Det är en turbulent tid där det bara finns utrymme för hat, jag är bestört” förklarade Albright.

Ett exempel på hur det kan se ut i vardagen här i Sverige delades i veckan på Facebook av en 20-årig tjej i Skellefteå som hade filmat på en busshållplats hur en äldre dam och en herre gått på henne med att säga att hon inte var svensk för att hon såg annorlunda.

En identitet byggd på etnicitet och nation som skapar fiendebilder blir ett verktyg för det som Timothy Snyder beskriver i sin bok ”The Road to Unfreedom” som ”evighetspolitik”: ”ingen är ansvarig, eftersom alla vet att fienden kommer vad vi än gör…staten kan inte hjälpa hela samhället, bara skydd mot hot. Framsteg ger vika för undergång”.

Här kommer sociala medier och tekniken in i bilden eftersom dessa politiska krafter använder det för att skapa politisk fiktion och därigenom ”förneka sanning och försöker reducera livet till spektakel och känslor”. Ryssland har kommit längst på den vägen, USA med Trump är en god bit på väg.

Att fokusera på skillnader skapar splittring och bygger på identiteten som särskiljande. Snabbt så blir det överordnat istället för vad man har gemensamt.

Vi ser samma tecken i Sverige. Dock är det inte så långt gånget. Men det finns skäl för oss att redan nu försöka dra i handbromsen och ta till oss lärdomarna att titta mer på vad som förenar oss än vad som skiljer oss åt. Att fokusera på skillnader skapar splittring och bygger på identiteten som särskiljande. Snabbt så blir det överordnat istället för vad man har gemensamt

Varningen gäller inte minst borgerligheten som lever med en självbild av identitetspolitikkritisk och rationell, men som i en polariserande tid med starka centrifugalkrafter riskerar att gå i dess fälla. Detta gäller inte minst vad som uppstår i kölvattnet av slitningarna i regeringsbildningen.

Och i slutändan, när valet står mellan identitet och demokrati. Räkna inte med att demokrati är det självklara valet. Identiteten är en kraft vi underskattat under årtionden. Att titta på vad som förenar istället för vad som splittrar är det motmedel vi alla kan bidra med i vår vardag.