Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oksanen: Mittbacksparet som höll gränsen

Annons

För de flesta är det en överraskning att höstbudgeten också innebär att ekonomin för försvaret fram till 2025 är säkrad. Det är också det enskilda beslutet i höstbudgeten som historien kommer att minnas.

Regeringen, Centerpartiet och Liberalerna är alltså överens om att den föreslagna stegen i Försvarsberedningens rapport Värnkraft ska gälla. Det innebär fem miljarder kronor mer per år 2022, 2023, 2024 och 2025. Det sista året kommer försvarsbudgeten att motsvara runt 1,5 procent av BNP.

Beslutet är bra för Sverige, för svensk återuppbyggnad av försvaret och för trovärdigheten för svenskt försvar. Även om det var en av de saker i budgetförhandlingarna som tog tid att komma överens om så var det inte den allra sista stötestenen.

Det får dock ändå anses som smått genant för Socialdemokraterna, som lade så mycket tid och kraft under förra halvåret att försöka komma bort från Försvarsberedningens redan kompromissade nivåer, nu svänger och ställer upp på nivåerna som man försökt backa från.

Först maldes försvarsminister Peter Hultqvist ned av finansdepartementet, med Löfvens goda minne. Sedan fick Hultqvist administrera krumbukterna att Socialdemokraterna inte kunde binda sig vid det som man egentligen redan hade varit överens om.

Det slutade med att de borgerliga partierna, inklusive Centerpartiet och Liberalerna, inte skrev under rapporten. Något som skickade märkliga signaler utomlands, oenighet trots enighet om innehåll. En svensk paradox i världsklass. Det skadade svenskt anseende och skapade onödig osäkerhet om riktning.

Att Magdalena Andersson kan köra över Försvarsdepartement är rätt uppenbart. Men när Löfven riskerade regeringskris och förlorad regeringsmakten backade S. Den här situationen borde S ha förutsett redan i våras, vilket med all önskvärd tydlighet påpekades av bland annat denna ledarsida. Förtroendeskadan blev alltså onödig och kunde ha undvikits.

På fredagens presskonferens kommunicerades överenskommelsen av försvarsminister Peter Hultqvist och de försvarspolitiska talespersonerna. Men det är inte dessa politiker som haft huvudrollen i förhandlingarna. Det är värt att ägna några rader åt de som varit aktörer i rummet.

Finansminister Magdalena Andersson (S) underskattade mittbacksparet Mats Persson (L) och Emil Källström (C) fasthet och viljan att hålla gränsen inför förhandlingarna.

Här kan inte Emil Källströms avgörande roll bortses från. Inte nog med att C sitter på det avgörande mandatet, Källströms personliga engagemang och förståelse för brådskan givet världsläget går längre än hos många andra riksdagsledamöter som inte sitter i försvarsutskottet. Det är ett synsätt som också är djupt förankrat hos centerledaren Annie Lööf.

Redan i maj, innan Försvarsberedningens rapport slutliga rapport kom, gick Källström ut i en intervju med den här ledarsidan där han konstaterade att pengarna till försvaret inte kunde kollras eller trollas bort:

”På ett sätt är det enkel materia. Det är givet vad som ska ske de kommande åren, och en sådan enighet som finns i försvarsberedningen är inget som kan trollas bort.

Försvarsanslagen och dess finansiering kommer att vara bland det viktigaste i svensk ekonomisk politik under en lång tid framöver.”

Intervjun var också unik, ekonomisk-politiska talespersoner brukar inte kommentera försvaret. Att sticka ut hakan på det här sättet innebar en politisk risk, men den visade sig vara välkalkylerad med stödet från partiledaren.

Samma misstag gjorde flertalet politiska kommentatorer och debattörer som missat hur djupt frågan satt förankrad i Centerpartiet.

Budskapet borde ha nått ända till Finansdepartementet. Det gjorde det inte. Eller så trodde inte finansminister Magdalena Andersson att Källström och Centerpartiet menade allvar. Samma misstag gjorde flertalet politiska kommentatorer och debattörer som missat hur djupt frågan satt förankrad i Centerpartiet.

När Andersson körde fast i mittbackslinjen om försvaret, gjorde socialdemokraterna det som partiet har utvecklat till nästintill en konstform, och svängde 180 grader över en natt.

Skulle nederlaget ändå komma så diskade man av allt på samma gång. Bort med en långdragen höst med hotande parlamentariskt nederlag, bort med en massa utredningsfrågor vad man får ut av Försvarsmakten om man lägger mindre pengar, och istället trumma på att Socialdemokratin medverkar till den största satsningen på försvaret sedan andra världskriget. Vilket i och för sig sant, även om det skett alltför motvilligt.

På det här sättet undvek också regeringen risken för att bli förödmjukade med en riksdagsöverkörning i försvarsfrågan på ännu högre nivåer än dagens besked. Dessutom finns det ett värde att S svängde nu. Försvaret får en bred politisk uppslutning och det ger planeringsro. Pengarna som Försvarsberedningen var överens om är nu på riktigt. Nu kan processen framåt fortsätta.

Motprestationen blev att C och L ställer upp på en bankskatt, som fanns med i januariavtalet, som ska finansiera de fem miljarderna 2022. Kommande års finansiering kommer att lösas senare.

Även om det är mycket välkomna steg framåt som regeringen, C och L nu tagit ska vi inte glömma att Försvarsmaktens behov är mycket större än tillskottet.

Det fredsuttag som gjorts på 500 miljarder kronor repareras inte med det här tillskottet. Satsningen handlar i praktiken om att vidmakthålla befintlig nivå tillsammans en del förstärkningar av armén sker. Det som sker är att det läggs en grund som kan växa vidare. Skulle pengarna inte ha kommit skulle Försvarsmakten hamnat i en nedåtgående spiral när pengarna inte räckte till för att hantera att materiel föråldras.

En upprustning till den nivån att Sverige ska kunna försvara flera delar av landet samtidigt som vi kanske bistår ett grannland kommer att ta många år till. Mer kommer att behöver göras, redan före 2025. Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början för att använda Winston Churchills berömda citat.

Vad som behövs mer får bli en annan dag. Den här dagen ska istället firas som en viktig milstolpe i återtagande av svensk försvarsförmåga.

Emil Källström och Mats Persson höll gränsen och fick Magdalena Andersson att inse realiteter.