Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oksanen: Macrons storseger ger hopp om att formeln kan hittas

Det är starka krafter som rör sig i västerländsk politik, Krafter som på olika sätt kastar om politisk logik och blottlägger nygamla konfliktlinjer och sanningar.

Annons

Senaste veckan har väljare i två olika länder skickat budskap om missnöje och förändring, där man slagit tidigare etablerade partier och politiker på fingrarna.

Mest hoppfullt är söndagens besked från den första valomgången i franska parlamentet. Den nyvalde presidenten Emmanuel Macrons nya parti En Marche är på väg mot vad en kvällstidning skulle kalla för supermajoritet. Över 32 procent i första valomgången ger en indikation på över 400 platser av de 577 som finns i generalförsamlingen. Det skulle då bli en av de största segrarna på 60 år i fransk politik.

Socialistpartiet mosas sönder och väntas gå från 280 mandat till kanske 20-30, varken presidentkandidaten Hamon eller partiledare Cambadelis klarade sig vidare till andra omgången. Nationella Fronten får kanske som bäst bara fem mandat. En klar besvikelse för Marine Le Pen.

Läs mer: Slaget om Paris väst inte får förlora

Står sig prognoserna in i den andra omgången så får Macron ett starkt parlamentariskt mandat att genomföra de för Frankrike så nödvändiga ekonomiska reformerna. Men räkna med att han längs vägen kommer att mötas av starka protester och vilda demonstrationer.

Och det är bara att hoppas att det momentum som Macron nu fått håller i sig och att han levererar resultat och sammanhållning.

Samtidigt var valdeltagandet lågt, under 50 procent, vilket visar på väljartrötthet och generellt missnöje.

På andra sidan kanalen sitter Theresa May och har hamnat i en situation hon troligtvis inte kan hantera. Den brittiska premiärministern utlyste nyval när opinionssiffrorna pekade på att hon skulle få "supermajoritet", men efter en usel valrörelse står hon där med utan någon egen majoritet att luta sig emot.

Överraskande nog gjorde den vänsterpopulistiske labourledaren Jeremy Corbyn ett bättre val än vad de flesta förväntade sig. I brittisk politik har Tory under längre tid pressats högerut av en hårdför brexitfraktion medan Labour tagit sjumilakliv vänsterut under Corbyn.

Läs mer: Bye bye Britain - sommaren för höstens europeiska stormar

May försöker nu förhandla med de nordirländska protestanterna i DUP, vilket kritikerna menar sätter hela fredsavtalet på Nordirland i gungning. Och i kulisserna slipas Toryknivarna mot en premiärminister som misslyckades med att leverera. Faller May hoppas Brexit-ledaren Boris Johnson på att kliva fram som premiärminister.

Samtidigt väntar Brexit-förhandlingar som inte kan vänta ytterligare. Storbritannien har tryckt på lämna-klockan och har nu två år på sig att landa en överenskommelse med EU hur skilsmässan ska gå till och hur relationen efter bodelningen ska se ut. Samtidigt kan valresultatet leda till att sannolikheten ökar för en "mjuk Brexit", vilket ur svenskt perspektiv är välkommet.

Trots att Storbritannien är på väg mot splittring och kaos medan Frankrike fått ny energi och ett reformmandat så är båda valen lika på det sätt att det är väljarnas smäll mot etablerade politiska partier.

Orsakerna bakom väljarsmällarna är komplexa. Men kombination av ekonomisk kris sedan 2008 där en stor del av notan hamnade på skattebetalarna, digitalisering som omstöper arbetsmarknaden samtidigt som en allt mer komplex värld gör det svårt att utkräva synligt ansvar bidrar.

Och när politiken blir för kortsiktigt inriktad på att vinna nästa val, den fällan som Tory gått i både under David Cameron och Theresa May, tar inte politiken det långsiktiga ansvaret gentemot väljarna. Det handlar både om att föra en dialog om framtiden som att faktiskt erkänna ansvar för fattade beslut.

I boken "The Road to Somewhere: The populist revolt and the Future of politics" pekar den förre Financial Times-korrespondenten David Goodhart på en växande klyfta mellan "Anywheres" och "Somewheres".

Varsomhelstarna utgör omkring 20-25 procent av befolkningen. De är högutbildade, rörliga och välkomnar öppenhet. Någonstansarna utgör halva befolkningen och har generellt en lägre utbildningsnivå och är mer rotade någonstans. De flesta bor högst bara några mil från sin mamma. De har också starkare grupptillhörighet, lokalt, etniskt och nationellt än Varsomhelstarna.

Resten av befolkningen är en blandning av båda grupperna. Varje grupp har också sina ytterligheter. Någonstansarnas ytterlighet är hårdföra auktoritärer medan Varsomhelstarnas extremkant är kosmopolitiska världsmedborgare.

Goodharts tes är att politiken fokuserat för mycket på den växande gruppen Varsomhelstarna samtidigt som den klassiska vänster-högerkonflikten minskat i betydelse.

Någonstansarna har både emotionellt och praktiskt blivit lämnade bakom i den politiska debatten. I Sverige syns dynamiken som tydligast i statens centralisering och nedläggning av statliga jobb på små orter.

Denna växande klyfta är enligt Goodhart den bakomliggande anledningen till uppsvinget för högerpopulistiska partier, Trump och Brexit.

Läs mer: Då sanningen försvinner väntar den postdemokratiska världen

Alltså är den framtida politiska utmaningen att hitta en ny samling i mitten som kan hålla ihop samhället utan att för den skull ge efter för auktoritära och antidemokratiska krafter eller förstöra den dynamik som Varsomhelstarna skapar. I den bästa av världar är nu Emmanuel Macron steg på vägen att hitta den formeln som krävs.

Ytterst handlar frågan om våra samhällens demokratiska statsskick, säkerhet och ekonomiska välmående i en tid när klimatförändringar, robotiseringen, migrationen och geopolitiska förändringar kommer att fortsätta att skapa press.

Detta är en ledartext av Patrik Oksanen, som skriver om säkerhets- och försvarspolitik för flera av MittMedia-koncernens liberala och centerpartistiska ledarsidor. Oksanen är till vardags politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning (c) samt för närvarande tf politisk redaktör på ÖP.