Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oksanen: Löfven och hur han glömde bort löftet till "flaggan på uniformens vänstra arm"

Den fjortonde januari 2018 steg statsminister Stefan Löfven (S) fram på scenen på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Där höll han kanske sitt bästa tal någonsin. Det skedde mot fonden av det allt svårare säkerhetsläge som uppstått i världen sedan Ryssland olagligt annekterade Krim och gått in i östra Ukraina. Bara veckor tidigare hade Försvarsberedningen lämnat sin första rapport, Motståndskraft, om den civila delen av totalförsvaret.

Annons

”På uniformens vänstra arm bär de vår svenska flagga, fastsydd 30 millimeter nedanför sömmen. Till storleken inte mycket större än ett frimärke, men det är en gemenskap som rymmer det största: Dagar i fred och frihet för medborgarna i vårt land.

Det är alltid värt att försvara. Det tar vi ansvar för tillsammans, och vi utvecklar vår säkerhetspolitik över blockgränsen och i samförstånd.

Vänner,

Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift.”

Signalerna från statsministern var viktiga och efterlängtade. Under Reinfeldts åtta år hade politiken präglats av en svårighet att ta in förändrad omvärld. Även socialdemokratin var allt för djupt inne i den eviga freden, både i försvars- och säkerhetspolitiken.

Sverige tryckte på snooze även i försvarsbeslutet 2015.

Sedan kom Krim 2014. Sverige tryckte på snooze även i försvarsbeslutet 2015. Längs vägen började man dock inse att beslutet var underfinansierat och otillräckligt. Mer pengar sköts till genom breda uppgörelser över blockgränsen.

Försvarsminister Peter Hultqvist signalerade vilja och handling, men också att det behövdes ”ordning” på grejerna och betonade underlag för återtagande av svensk försvarsförmåga.

Utredningar om materielbehovet (visade att vi har en underfinansiering med 168 miljarder kronor till 2030 på dagens volym), Försvarsmaktens perspektivstudie och så vidare. Men den viktigaste av dem alla var den parlamentariska försvarsberedningen. Socialdemokraterna toppade laget och lät den högt respekterade åldermannen Björn von Sydow leda arbetet att återställa det som gått snett sedan han lämnade som försvarsminister 2002.

Nu snabbspolar vi fram till idag.

Borta är att ”ansvar tillsammans”, ”över blockgränsen och i samförstånd”. Borta är att försvaret ”är regeringens främsta uppgift”. I stället har en avgrund öppnat sig över blockgränsen. Regeringen ser inte försvaret som sin främsta uppgift, istället är det många som vill ha statens slantar, och försvaret är långt ifrån viktigast för finansministern.

Tydligare än så kan inte grundstötningen av statsskeppet uttryckas. Ansvaret faller tungt på kapten Löfven och styrman Magdalena Andersson. Det kan inte kallas för annat än oskickligt och dessutom ovärdigt mot Björn von Sydow som med förtjänst lett arbetet i försvarsberedningen.

Det som sker är att någonstans längs vägen under försvarsberedningens arbete under vintern-våren rycker styrman finansminister Andersson hårt och förvånande i rodret.

Socialdemokraternas förstanamn i försvarsutskottet Niklas Karlsson har under hösten suttit inför finländsk publik på Hanaholmen och pratat om 1,5 procent av BNP 2025 som det man är överens om och jobbar mot, moderaternas Beatrice Ask sitter bredvid och delar samma bild.

Roderåtdragningen från socialdemokratin är just en (s)väng och inte en regeringssväng. Manövern förankras inte med regeringspartnern Miljöpartiet. Det är inte första gången sånt sker, Socialdemokraterna brukar glömma att de regerar med ett annat parti.

Det är signalerna om det åtdragna rodret kring finansiering som leder till att de fyra borgerliga partierna väljer att markera genom att inte skriva under Försvarsberedningens rapport, en rapport som alla partier egentligen är överens om i innehållet.

Snurrigt? Sådan är politiken, men helst inte när det rör rikets säkerhet.

Ändå var det nära att enigheten hade behållits, men i slutändan saknades förtroendet mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Det absurda hade därmed uppstått, ett dokument som alla egentligen är överens om får inte alla namnteckningar för att de som inte skriver under tror (med rätta) att en av de som skriver under egentligen inte vill betala för det som alla är överens om.

Snurrigt? Sådan är politiken, men helst inte när det rör rikets säkerhet.

Det är när försvars- och säkerhetspolitiken, för att använda Löfvens ord, sker ”över blockgränsen och i samförstånd” som den är som starkast. Det är när omvärlden ser att svenska politiker tar ”ansvar tillsammans” kring ”regeringens främsta uppgift” som vår säkerhetspolitiska signalering är som bäst.

När rikets överbefälhavare Micael Bydén träffar de utländska försvarsattachéerna för att förklara läget efter Försvarsberedningens rapport är det oenigheten och frågan om inte hela beredningens rapport nu är överspelad som är i fokus.

Att förklara att innehållet rapporten fortfarande lever, att det finns bred politisk överenskommelse om att genomföra innehållet även om man är oenig om att just nu binda sig vid prislappen är inte det lättaste. Det är troligen inte det som attachéerna rapporterar hem. Det är knappast enigheten, utan bristen på enighet, som noteras i Moskva, i Washington och i Helsingfors. De tre huvudstäder som på olika sätt är avgörande för svensk säkerhet.

De borgerligas misstänksamhet mot Socialdemokratins betalningsvilja har inte minskat efter att anvisningarna till Försvarsmakten, när det gäller att gå igenom beredningens rapport dröjer. Före midsommar kunde DN avslöja att Finansdepartementet vill ha svar på konsekvenser på två scenarior som ligger betydligt lägre än vad som behövs för att genomföra det som alla partier är överens om. Istället för att landa på 84 miljarder 2025 så vill Finansen att det räknas på 74 respektive 69 miljarder kronor.

Mellan tummen och pekfingret beskriver kristdemokraten Mikael Oscarsson för DN att det första alternativet innebär att det inte blir några satsningar utan bara att behålla vad som finns. Det andra räkneuppdraget skulle innebära neddragningar. I kulisserna finns pengaspöket materielberget, att en rad system når slutet av sin livslängd och behöver ersättas. Finns inte pengarna så måste det sparas in på annat.

När Försvarsmakten slutligen får anvisningar och svarar på dem i november så kommer underlaget att bli slagträ i en politisk drabbning mellan finansen och de borgerliga.

Men redan dessförinnan ska Magdalena Andersson få igenom en budget, och i kolumnen på försvarsområdet står utgifterna för tre år framåt. Januariavtalet, som är grunden för regeringens budgetarbete med Centerpartiet och Liberalerna, täckte perioden fram till 2021. Men när 2022 ska sättas på pränt kommer den första konflikten. Det finns inget i nuläget som tyder på att C och L, oavsett Liberalernas partiledarval, kommer att vika. Om inte Försvarsberedningens trappa för 2022 finns med blir det ingen budget. Ingen budget innebär regeringskris.

Väljer Magdalena Andersson att retirera i höst och skjuta på striden tills beslutet om nästa försvarsperiod ska tas under 2020 så flyttas krisen bara fram.

Samtidigt är det svårt att begripa vad finansministern inte förstår när hennes partikamrater i försvarsberedningens skrivit under:

”Den ryska ledningen har visat att den är beredd att använda subversiva metoder och våld för att påverka politiska beslut i länder långt från Ryssland. En ökad militär förmåga, en ökad militarisering av samhället och en ökad politisk beredvillighet att använda militära medel för att uppnå politiska mål gör att Ryssland kan komma att använda militärt våld på andra platser och i större skala än vad som hittills skett. Det kan inte uteslutas att detta också kan ske mot medlemmar av EU, Nato eller andra länder.”

Konfliktytan som främst var på kontinenten under Kalla Kriget har flyttat norrut, till Östersjön och Arktis. Vi lever i en osäkrare tid än Kalla Kriget. Att inte omvandla det här till praktiska konsekvenser är svårbegripligt. Att Magdalena Andersson i det läget tänker sig ett försvar på samma nivå eller till och med ett bantat försvar är märkligt.

Statsminister Stefan Löfven avstår i år igen från att åka till Almedalen, istället ska han ut och ”möta vanligt folk”. I dessa möten behöver Löfven påminna sig själv om vad det innebär att bära den svenska flaggan på den vänstra armen och om ”dagar i fred och frihet för medborgarna i vårt land”.

Det gör att han kanske förstår konsekvensen av sina egna ord från Sälen: ”Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift.”

Om inte väntar regeringskris och försvarskris när sommaren är slut och hösten är här, när vi vet att vintern kommer.

En del av skadan i omvärldens förtroende för Sveriges vilja att försvara sig är redan skedd. Låt inte den skadan bli större.

Det är dags att Löfven visar att han menar allvar med ansvar ”tillsammans, och vi utvecklar vår säkerhetspolitik över blockgränsen och i samförstånd.”

Annons