Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oksanen: Det är inte för sent att vända från stupet Storbritannien

Brittisk politik är långt ifrån sin ”finest hour”. Nog för att Brexit-frågan orsakat ”blod, svett och tårar”, men det är mer frågan om en paralyserande splittring än en mobilisering för det gemensamma goda. Kanske är något nu på väg att hända?

Storbritannien står mindre än 20 arbetsdagar från stupet, ett avtalslöst lämnande av den Europeiska Unionen. Det är något som både Storbritannien och EU förlorar på, för att inte tala om tilltron till politikers förmåga att sätta det allmännas bäst först.

Efter år av ilsket krypskytte inifrån Tories, påhejade av en tabloidpress som inte drog sig för hittepånyheter så kapitulerade David Cameron. Förre Toryledaren utlyste en dunkelt tänkt folkomröstning med en dunkel fråga. Ja, stanna kvar var glasklart, men nej - låt oss lämna var 50 nyanser av grått. Från hård brexit till ett norskt förhållande med allt däremellan.

Med folkomröstningens brutala nyanslöshet mellan ja och nej fanns heller inga balansmeknismer i form av kvalificerad majoritet eller vad som händer om kungariket splittras.

Utfallet blev jämnt, som befarat, dessutom röstade London samt två av de fyra delarna i det Förenade Kungariket för att stanna. Med Londonbor, skottar och nordirländare mot walesare och engelsmän utanför huvudstaden blev det politisk paralysering när nejsidan vann.

Inte har det blivit lättare av att Camerons efterträdare Theresa May halsstarrigt hållit kvar vid formuleringen ”Brexit means brexit”, trots att om du frågar två Toryledamöter om vad det betyder kan du lika gärna få tre svar.

Men hot om ytterligare avhopp och partisplittring får nu ändå Corbyn att tvärvända

Inte har Labour bidragit heller, med den vänsterradikale Jeremy Corbyn som ledare så har det största oppositionspartiet agerat lika håglöst och splittrat som Tory. Men hot om ytterligare avhopp och partisplittring får nu ändå Corbyn att tvärvända och stödja tanken på en ny folkomröstning. Det skapar nu ny dynamik i brittisk politik.

Samma sönderfall i de egna leden hotar Theresa May, som in i det längsta vägrar rucka på tidtabell eller mål om utträde. Den kommande tiden i Westminster och House of Commons kommer att avgöra framtiden för både Storbritannien och EU, men också för Labour och Tory.

Finns det ännu politisk balanskonst att undvika fallet ned i det avtalslösa stupet?

En folkomröstning med flera frågor för att bena ut vad folkviljan egentligen är torde vara enda vägen framåt för folkvalda som snurrat upp sig totalt i fraktionsstrider, låsningar och hårda ord. Men det brådskar, frågan om det går att få en majoritet för det i parlamentet.

En demokrati där det enda man kan vara enig om är ett nej är en demokrati som slutar att fungera med tiden.