Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Odell utmanar maktbalansen

För mycket samtycke gör dig till en liten lort.

Annons

Jag tycker att Anna Odell är cool. Det är inte svårt att tycka det nu när hon är tokhyllad för filmen Återträffen av så gott som alla kritiker utom Anders Johansson i Aftonbladet (2014-01-03). Han vill ofta vrida våra blickar några varv, få oss att få syn på oss själva. Precis som Anna Odell. Det är jag väldigt glad för.

Inte många försvarade henne när hon gjorde sitt examensarbete på Konstfack, Okänd, kvinna 2009-349701. Hon spelade psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron och dokumenterade till exempel hur hon blev fastspänd. Hon hade själv varit sjuk och inlagd och ville med sitt arbete synliggöra maktstrukturer i samhället, bland annat i vården. Flocken jagade henne och hon dömdes för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Nu springer flocken åt andra hållet och hon är närmast geniförklarad. Två guldbaggar har hennes film fått och hon har tilldelats DN:s kulturpris. Intressant, då hennes verk Återträffen återigen belyser osunda hierarkier och flockbeteenden.

I Återträffen spelar Odell själv huvudrollen och hon konfronterar sina mobbare i vuxen ålder. Det coola med Anna Odell är att hon ger en röst åt dem som saknar makt, så att balansen rubbas. Hon blottlägger saker som finns bakom kulisserna, på ett tydligt sätt. Mobbning. Maktmissbruk. Övervåld i vården. Sedan åskådliggör vi, publiken, precis detsamma när hon först närmast hatas för sitt examensverk och sedan geniförklaras för Återkomsten, förlåt Återträffen. Den mediala dramaturgin – såga-hylla – är märkvärdigt lik mobbningsfenomenet.

Förnekelsen. Den är ju så pinsam. Allt blir så uppenbart på film; alla kan se det absurda och ta parti, ha en massa känslor och åsikter och identifiera sig med den goda sidan när vi ser Återträffen. Ändå pågår liknande saker dagligen i våra vardagsliv. Vi distanserar oss, tittar på en film till, gör en statusuppdatering där vi projicerar bilder av hur vi vill vara snarare än om hur vi egentligen är. Klappar oss på axeln i självgodhet. Distraktion i stället för utveckling. Det svåraste av allt är att se sig själv.
Anders Johansson menar att filmen Återträffen fått ett alltför ensidigt och oproblematiserat mottagande. Han saknar ett bredare perspektiv i filmen. Där har han en poäng. Det svenska samtyckarklimatet är synnerligen osunt. Jämför till exempel Thomas Quick-fallet. Att ifrågasätta att han var skyldig på 90-talet innebar närmast en idiotförklaring. Nu är det helt omvänt. Hätska, avhuggna diskussioner i teveprogrammet Debatt skapar mer förvirring än fördjupning. Debatt som enbart underhållning. Johansson driver frågorna om mobbning i filmen framåt, så att vi andra kan ta vid och utveckla diskussionen.

Att ställa sig upp och tala om obekväma saker är oftast ett ensamt arbete. I regel vågar vi inte ens stödja dem som gör det. Men vissa saker måste man göra och jag hör Jonatan i Bröderna Lejonhjärta viska: ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort".

Åsa Wikström är språklärare, poet och ägare av en prickig hund.

Annons