Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nystart för S-kvinnorna

/

Förra helgen valde det socialdemokratiska kvinnoförbundet, s-kvinnor, en ny ordförande. Den tidigare miljöministern Lena Sommestad efterträdde Nalin Pekgul, som tackade för sig efter att ha varit förbundets ordförande under åtta års tid.

Annons

Samma dag som Lena Sommestad valdes så skrev Lars Beckman, en av länets moderata riksdagsmän, ett blogginlägg, som i sin helhet löd: ”Vem som är ordförande för s kvinnor är helt ointressant för alla utanför det gamla arbetarpartiet. Den enda nyheten var väl att man kastade ut den sista personen med invandrarbakgrund från en ledande position. Är det ett krav från sd man tillgodoser för att få sd stöd i voteringar i höst?”

Faktiskt har Lars Beckman en poäng i den första meningen. Andelen politiska nördar är förhållandevis liten och antagligen så bryr sig majoriteten av den svenska befolkningen ganska lite om vem som skulle bli ny ordförande i S-kvinnor likväl som majoriteten är tämligen likgiltig inför vem som vinner ordförandevalet i Centerpartiet eller Vänsterpartiet.

Det som jag sedan, utan särskild ansträngning, läser in mellan raderna i Beckmans kortfattade inlägg är åsikten att s-kvinnor är en oviktig organisation. På den punkten finns det åtminstone två anledningar att säga emot.

För det första, vi pratar om en organisation med en historia som förpliktigar. Redan 1892 bildades den första socialdemokratiska kvinnoklubben. Historiskt sett har S-kvinnor varit framgångsrika när det gäller att driva sina hjärtefrågor. Det var kvinnoförbundet som drev på utbyggnaden av barnomsorgen, krävde rätten till abort och stred för ensamstående mammor. De föreslog maxtaxa på dagis, fanns med och formulerade politiken när särbeskattningen infördes och föräldraförsäkringen blev till. Förbundet var en viktig aktör när Sverige avstod från att skaffa kärnvapen på 1950-talet.

Det var dessutom s-kvinnor som på 1990-talet fick igenom att alla Socialdemokraternas listor skulle varvas med varannan manlig och varannan kvinnlig kandidat – ett beslut som sedan har gjort detta upplägg till en självklarhet för de flesta av de svenska partierna, vilket i sig medfört en markant höjning av kvinnornas representation i riksdagen och andra valda församlingar. En förändring som kan tyckas symbolisk, men gör en reell skillnad i politiken.

För det andra, sidoorganisationerna kan ha stort inflytande på det socialdemokratiska partiets politik. Om de förstår att förvalta den möjligheten och utnyttja den klokt. Ett nystartande S-kvinnor har alla chanser att återigen påverka den politiska debatten på bred front.

Lena Sommestad är allt annat än en utbytbar dussinpolitiker. Hon har äkta lyskraft och en sällsynt talang för att lyfta upp rätt frågor. Sommestad må vara professor i ekonomisk historia, men hon uttrycker sig klart och tydligt vilket ämne hon än berör. Med trovärdighet och en genomtänkt analys talar hon om jämställdhet som en förutsättning för välfärd, om den livsviktiga gröna omställningen och om behovet av klassisk fördelningspolitik.

Ett nystartande S-kvinnor har alla chanser att påverka den politiska debatten på bred front. Det kommer inte minst att visa sig när deras nya ordförande har hunnit bli varm i kläderna.

Eva Älander

Mer läsning

Annons