Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu står det feministiska slaget om förortens kvinnor

Det är ett år sedan debatten om radikaliseringen av förorterna drog i gång på allvar, efter feministen Zeliha Daglis modiga debattartikel i Aftonbladet.

Zeliha Daglis debattartikel lyfte fram det faktum att många kvinnor i Sveriges förorter inte kan röra sig fritt eller ett leva ett självständigt liv, och för en del blev det en ögonöppnare.

Men inte för alla. 

Fortfarande finns det människor som raljerar över protesterna mot könsseparatistiska offentliga bad eller pressar fram frihetsargument in absurdum, utan att reflektera över att det i förlängningen riskerar att rycka bort mattan under fötterna för de som allra mest behöver samhällets stöd för att komma undan patriarkalt förtryck.

Uppenbarligen är det alltför lätt att i dagens Sverige ta allt våra förmödrar slagits för i över 100 år för givet. Och varje gång det görs, sviker vi alla de kvinnor som fortfarande av olika skäl hotas, nedvärderas eller tvingas in i förutbestämda trånga könsmallar. 

Häromdagen avslöjade Kalla fakta i TV4 hur flickor och kvinnor på asylboenden utsätts för övergrepp, och att de därtill anklagas för att ljuga och överdriva av Migrationsverket. Ignoransen på den statliga myndigheten är häpnadsväckande. 

Lika allvarligt är att man på skolor runt om i Sverige fortfarande inte alltid tar hoten om tvångs- och barnäktenskap på allvar. Varje år är det barn som inte återkommer efter sommarlovet. Som blivit bortförda och bortgifta.

Att sådant förekommer trots skärpt lagstiftning är fullständigt oacceptabelt.

Ändå är det så verkligheten ser ut. Det beror bland annat på att det finns en rädsla för att kränka, vilket leder till att framförallt flickor från familjer med en annan etnicitet eller kultur än majoritetsbefolkningen i praktiken inte åtnjuter samma skydd och rättigheter som sina medsystrar. 

Jämställdheten gäller alla kvinnor i Sverige. Alla. Oavsett bakgrund, etnicitet, kultur eller religon.

Det får vi aldrig glömma.

För någon månad sedan hölls Fadimegalan och om ett par veckor är det dags för Peladagen. Över hela landet uppmärksammar GAPF, Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, hedersvåld och förtryck på olika sätt. Sida vid sida med dem kämpar Varken hora eller kuvad (VHEK) för alla kvinnors och flickors rättigheter. Obevekligt. Oförtröttligt.

De är i dag våra verkliga jämställdhetskämpar.

Gång på gång visar de att det feministiska slaget långt ifrån är över.

Det går en rak linje mellan den liberala Kerstin Hesselgren, som var tongivande i kampen för kvinnlig rösträtt och den första kvinnan i riksdagen, och modiga kvinnor som människorättsaktivisterna Sara Mohammad och Zeliha Dagli.

Alla som tror på ett Sverige där människor inte begränsas, hotas eller nedvärderas på grund av sitt kön har ett ansvar för att se till att deras strid fortsätter tills dess att jämställdhet är en realitet.

Inte bara vackra ord på ett myndighetsdokument och ett privilegium för vissa.