Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu blommar det på den politiska ängen

/

Det är midsommarafton idag. Då kan det vara på sin plats för ledarsidan att botanisera lite extra bland de politiska blommorna.

Annons

Våren och sommaren är blommornas tid. När hösten kommer vissnar det mesta.

Men på den politiska ängen kommer det att blomma som aldrig förr när det närmar sig den 19 september.

Partiernas trädgårdsmästare har vattnat de politiska rabatterna och provat alla möjliga gödningsmedel för att skapa en blomstrande framtid.

Redan vid förra valet hade väljarna tröttnat på den socialdemokratiska rosen, som dominerat den politiska rabatten under decennier. Och helt andra blommor blommade upp.

Mest blommade ironiskt nog det enda parti som saknar en blomma som partisymbol. Och detta parti tycks ha stärkt sin ställning i svensk politik. Kanske är de politiska blommornas tid över?

Men innan vi helt dödförklarar de politiska blommorna kan det vara idé att kolla in riksdagspartiernas favoritblommor.

Det verkar vara ett riktigt maskrosår i år. Fröna sprider sig med vinden och Miljöpartiet tar nya marker i besittning.

Visst verkar maskrosen som politisk blomma vara ett bra val. Den är gul som solen, den sprider sig med vind- och rotkraft, den går att äta och bevars också dricka i form av maskrosvin.

Men ironiskt nog växer den bäst där miljön är övergödd av konstgödning! Och dessutom är stjälken ihålig - hur nu det ska tolkas.

Om Miljöpartiet håller sig med ett oansenligt ogräs, odlar det socialdemokratiska arbetarpartiet en ros. En lätt aristokratisk blomma som inte ens växer vilt.

Rosen är helt enkelt en förädlad konstprodukt. Dessutom är den rätt taggig nedanför de förföriskt stiliga blommorna.

Den klarar sig länge inomhus också. Och inte nog med det. Rosen går alldeles utmärkt att torka, till skillnad från de övriga blommorna i partibuketten.

Med andra ord en rätt seglivad rackare som inte ens ger sig när den är både torr och död. Det kanske alliansen ska tänka på.

Vitsippan går däremot inget vidare att ta in. Den vissnar nästan på en gång. Däremot är den självförökande och nästan omöjlig att utrota.

Därför är det aningen motsägelsefullt att det är Kristdemokraternas blomma. De har ju inte direkt varit självförökande. De fick kämpa både länge och väl innan de överhuvud taget lyckades tränga sig in i den politiska floran.

Det sägs också att vitsippan växer allra bäst på sur mark, men det är väl bara ont förtal. I varje fall är partiets trädgårdsmästare en rätt glad och trevlig typ.

Många tycker förresten att Kristdemokraterna borde ha en prästkrage i stället för en vitsippa.

Folkpartiets blomma, blåklinten, var ett vanligt åkerogräs ända till jordbruket satte igång att hårdbespruta åkrarna. Då utrotades den nästan helt.

En händelse som ser ut som en tanke i den politiska verkligheten. Åtminstone på de lokala åkrarna i Hälsingland.

I gamla upplagor av Floran sägs blåklinten vara vanlig. Men ju längre tiden gått desto mindre vanlig har blåklinten blivit, tills det i 1998 års upplaga heter att ”om inga aktiva insatser görs är framtiden osäker”. Så sant, så sant.

Att Centerpartiet valde en fyrklöver är väl inte så konstigt med partirötterna i bondemyllan. Däremot kan man fundera över varför de valde just en fyrklöver i stället för en treklöver som ett av systerpartierna har.

Självklart vill partiet att väljarna ska förknippa fyrklövern med lycka och framgång.

Men den kan lika gärna väcka tanken att det snart är lika sällsynt att möta en centerpartist som att hitta en fyrklöver.

Vänsterpartiets val av nejlikan är lika förbryllande som sossarnas val av den aristokratiska rosen. Nejlikan är ju inte direkt någon folklig blomma. Den är helt enkelt stel, livlös och förskräckligt ful. Det är nog ingen tillfällighet att den blivit en vanlig begravningsblomma.

Men självklart vill det revolutionsromantiska partiet bli förknippat med den engelska ädlingen Röda Nejlikan som räddade människor undan giljotinen under den franska revolutionen.

Och Florans recept på hur man blir kvitt nejlikans fiender, maskar och sniglar, verkar nästan som ett eko från den gamla kommunismen. Man ska nämligen ”uppsöka och ihjältrampa fienden”.

Moderaterna platsar inte alls i buketten. Deras symbol är ett stelt och livlöst M som svårligen låter sig pressas ned i någon vas.

En gång i tiden laborerade Moderaterna med en mås som partisymbol, men det var inte förrän man övergav de tankarna som partiet lyfte.

Vem kommer då att sprida sig mest fram till valet?

Svårt att säga. Men den som vill veta svaret kan plocka en bukett politiska blommor och lägga under kudden i natt. Och drömma.

Trevlig midsommar!

Mer läsning

Annons