Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det personligt

Annons

”Mår kasst, men det finns ju whisky”. Så lyder den diagnos och medicinering jag själv knåpar ihop, i ett sms till mitt resesällskap inför bandyfinalen. Två dagar senare vet jag bättre och när bussarna rullar från Byn till Uppsala ligger whiskyn oöppnad och jag ligger på hjärtintensiven i Bollnäs.

På lördagen försöker jag intala mig att hälsan är viktigare än slutresultatet i den tv-sända matchen. Jämförelsen är absurd - inga bussar rör sig för att jag mår skit. Helgen ägnas sedan åt att undvika sportsändningar och obekväma tankar. Ändå kommer de irrationella frågor man ställer sig vid hjärtsvikt och finalförlust: Stannar hjärtat? Stannar truppen?

Jag har förmågan att vara rastlös och slö samtidigt, en motsättning jag tydligen även har i hjärtat. Timmar dödas med musik, såpor och böcker, helst samtidigt. Sjukdomar känns så avlägsna, att när de kommer nära förväntar man sig kompensation. Andliga upplevelser, eller åtminstone det så omtalade perspektivet på tillvaron. Men allt som oftast är sjukdom bara sjukdom och det enda man kan lita till är vården.

Om det tar tid att få ett företag eller ett fotbollslag att fungera, hur lång tid tar det då att bygga upp en hjärtavdelning som den man har i Bollnäs? Med personal som kompletterar varandra så bra att det känns som att komma hem, när jag återvänder efter en dag av prover i Gävle. Som kan konsten att informera om det organ som håller dig levande, utan att skrämma skiten ur dig.

Allt detta trots en landstingsledning, som vill avveckla vården där den är som bäst. Det är pedagogik snarare än illvilja, som får en medpatient att vilja göra patienter av våra politiker. Hur kan man bättre visa att sjukvårdsavdelningar, till skillnad från valstugor, inte kan monteras ned för att packas upp i ett centralare läge?

Efter vad som känns som ett tre veckor långt avsnitt av House skrivs jag ut. Utan egentliga svar men betydligt piggare. Det har blivit vår men det mesta är sig likt. Ute vid kusten är politisk överlevnad alltjämt överordnad mänsklig sådan. Sjukvård och skola står som prestigepjäser bredvid konstgräsplaner och konserthus.

Detta, och mycket mer, tyckte jag även för två månader sedan. Men något har tillkommit, och den som vill avveckla Bollnäs sjukhus kan nu lika gärna spotta mig i ansiktet. Sjukvården är vår mest personliga politiska fråga.

 Per Zetterqvist

 

Mer läsning

Annons