Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Norrland på Saras vis

En dag, faktiskt för precis 25 år sedan, satt jag och Sara Lidman och hängde på ett fik.

Jag var höggravid och lite skärrad, för en läkare hade just konstaterat att barnet låg åt fel håll och måste vändas. Sara var engagerad, också i den felvända, men tack och lov mest i samtalsämnet vi kommit överens om.

Vi pratade om Hälsingland. Om svarta bilder. Om historisk utsugning, avskogning, rovdrift, och om det eviga flödet av råvaror från norr till söder. Hon var mitt i formandet av de resonemang som används i debatten än idag.

En så rik landsända borde inte kunna betraktas som en understödstagare. Jag vill se en nationalekonomisk beräkning av Norrlands bidrag till övriga Sverige!

Hon citerade (förstås) 1600-talsstrategen Axel Oxenstierna med en skärande syra i sin starka röst:

"I Norrland hava vi ett Indien inom våra gränser blott vi förstå att bruka det."

Saras lugg stod allt mer på ända. Vi tog in många koppar te. Eftermiddagens timmar flöt fram. Barnet spände sig mot omvärlden.

I dag skulle vi behöva Sara Lidmans ilskna, och kärleksfulla landsbygdsperspektiv. Det fanns en inbjudan till möte i hennes sätt att resonera. Varje människas erfarenhet var viktig. Varje liv krävde respekt. Det uppstod en sorts friktion kring henne som födde lust till argument och kunskap.

I dag sker landsbygds- och glesbygdsdebatten i ett annat tonfall, ofta monologiskt och uppgivet. Som om hopplösheten vore ett mål i sig. Norrlandsjournalisten Po Tidholm formulerade en programförklaring i förra veckans Helga.

"Jag … kan göra människor glada genom att föreläsa om hur illa ställt det faktiskt är. Jag ser åhörarnas lättnad när de får sin ångest bekräftad."

Han menade också att Hälsinglands tidningar borde ansluta sig till denna terapeutiska tanke och satsa mer resurser på att spegla ett obönhörligt borttynande och mindre på att berätta om Hälsingland som ett landskap värt att leva i och värt att besöka.

Jag har stor respekt för Po Tidholm som tidsskildrare, men det har nog redan framgått att hans medieideal inte är mitt. Jag bekänner mig snarare till det saralidmanska, där upprördheten över samhällets orättvisor går hand i hand med en stark fascination över livets möjligheter.

Åter till fiket, där Sara Lidman nu gått över till att tala om just detta: vredens kraft i livet.

– Vreden är livsviljan. Den är dels den extatiska glädjen, dels det raseri människan visar för att överleva.

Och hennes eget ursinne? Hur drev det fram hennes Norrlandberättelser?

– Jag vaggar mina romaner som i ett litet skal. Jag kan tänka mig att det är som att vara med barn. Det gäller att inte lägga sig i för mycket.

Jag prövade. Lät den därinne vara i fred, på alla sätt.

Efter en stund gick en obeskrivlig känsla genom kroppen. Det var flickan därinne som vände sig. Sara Lidman såg på mig, med en blandning av fascination och avund.

– Det finns verkligen fruktansvärda krafter i det ofödda livet, sa hon.

Fotnot: Samtalet med Sara Lidman finns i sin helhet i teatertidskriften Svarta Sara nr 8/1988